BORTGLÖMD DIKT. Carsten Palmer Schale slår ett slag för den romantiska lyriken, en tradition som länge varit starkt ifrågasatt och förbisedd. Han förklarar här varför vi bör läsa och återupptäcka poeter som Stagnelius, Setterlind, Tranströmer och Eggehorn.
Om man benämner dem romantiker eller inte är för mig oväsentligt. Men det går en förenande tråd från Erik Johan Stagnelius över Bo Setterlind till Ylva Eggehorn. För mig är dessa tre poeter några av de bättre som kommit fram i Sverige. I sin förlängning kan exempelvis även Tomas Tranströmer inordnas i denna skara av tidlösa, och därmed även samtida, lyriska mästare. Vad som binder dem samman är deras känslighet, existentialism, språkliga genialitet och förmåga att i grunden beröra. Dessutom skriver de alla på ett vis som i brist på bättre ord kan kallas vackert.
Ändå har dessa romantiker, möjligen med undantag för Tranströmer, fått sina fiskar varma i det stålbad (nåja) som tillhandahållits dem av den ofta mer experimentellt lagda postmodernismens konstaplar. Nu är det ju inget fel i sig att poeter i denna tradition så att säga leker med språket (det är förresten ingenting nytt); inte heller att en ny form av politisk dikt under de allra senaste 10-15 åren, ofta inspirerade av danska förebilder, beträtt parnassen. Däremot bär det mig emot, att det finns så mycket påstått gedigen dikt, som knappast berör någon utanför den sörjande kretsen. Varför då skriva alls? Att skriva och att inbjuda andra, också gemene man, att läsa, är för mig att närma sig sin medmänniskas hjärta inifrån. Annars kan det lika gärna vara.
Romantisk poesi, som all god poesi, innehåller också magi. De nämnda poeterna, och ett otal andra, är för mig just magiska. Anledningen till att vi skall läsa dessa poeter är helt enkelt för att de är bra. Så var det sagt.
Stagnelius har utövat ett starkt inflytande på en mängd senare svenska skalder genom sin lidelse, och sitt prunkande, starkt suggestiva formspråk. I en av hans bästa dikter, ”Näcken”, lyder inledningsorden:
Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.
Är detta bra? Ja, det är det. Varför? Därför att det är vackert och stämningsfullt (i sin helhet gåtfullt). Vidare är dikten släkt med exempelvis Ylva Eggehorns poesi. Så Stagnelius och mina personliga (och högst modernistiska) favoriter Södergran och Sjöberg är med andra ord giltiga även 2018. Det gäller även i Bo Setterlinds fall. Och varför skulle de inte vara det? För att de är romantiska? Det är inget argument som håller.
Setterlinds produktion innehåller många av de vanliga poetiska motiven: kärleken, naturen, friheten.
I grunden kan man dessutom nästan alltid finna religiösa anknytningar. Setterlind är också i vår senaste psalmbok representerad med tio av sina psalmer. Han var i motsats till sina 40- och 50-talist-kollegor utåtriktad och turnerade frekvent med sina diktsamlingar till kyrkor, fängelser och sjukhus. Var det populistiskt? För Lindegrenfansen kanske. Men å andra sidan kritiserades Tranströmer för sin förment opolitiska hållning på 60- och 70-talen. Stilkänslan och bilderna i ”Ljuset” och ”Efterlysning” greppar hursomhelst både hjärta och hjärna:
LJUSET (Ur Himlen har landat, 1971)
och över allt och alla:
Också den minsta insekt
har en skugga.
EFTERLYSNING (Ur Amoroso, 1990)
Hav grönskar ögon.
Skepp rullar i orange pupill.
Djupt hår i guld
och över huvudet en krans av blå mörker.
Setterlind lanserade en ny form av romantisk dikt, som de yngsta poeterna följde, genom att ställa sig i opposition mot 40-talisterna. Egentligen borde dock även han räknas till dem, men han avstod från de skräck- och ångeststämningar som präglade deras diktning. De flesta dikterna har, som antytts, en underton av Guds allvetande närvaro, men han skrev också om alla människors gemensamma problem, de existentiella villkoren, de eviga frågorna. Bo Setterlind var i grunden en optimistisk diktare, men var också fullt medveten om ondskan och nöden i världen. Han är alltså också modern.
Ylva Eggehorn debuterades om poetiskt underbarn redan under tidigt 60-tal. Idag är hon en i bästa mening stor humanist, poet, prosaist och psalmist. I hennes kanske mest kända dikt och psalm (Psalm 432, “Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken”) heter det bland annat:
Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
och ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.
Han älskar dig,
han väntar dig ikväll —
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.
Tranströmer skriver (i Sanningsbarriären, 1978):
Det finns mitt i skogen en
oväntad glänta som bara kan hit-
tas av den som gått vilse.
Detta är i mitt tycke bland det allra bästa, och mest berörande, som över huvud taget finns att läsa.
Men jämför detta med de just presenterade orden av Setterlind: varför kallar vi den senare ”romantiker”, och den förra ”bildmagiker”, och inte tvärtom?
Slutligen: vad är det vi vill säga med rader som inte berör, och vad är det somliga förhåller sig kallsinniga till hos Stagnelius, Setterlind och Eggehorn? Tranströmer är ju däremot en oberörbar ikon. Varför det? Självklart vet jag svaret på den andra frågan – men inte på den första. När kommer alltså den änglalike Bo Setterlind att få sin renässans och den uppskattning han förtjänar? Bo Setterlind får sista ordet:
O, Gud/ låt blodet åter strömma sommar/ under vinterhuden.
info@opulens.se
