LÄRORIK. Julie Lindahls bok Pendeln är en både lärorik och känslosam skildring som tål många omläsningar, anser Elisabeth Brännström. I boken gör författaren upp med morföräldrarnas nazistiska förflutna.
Pendeln av Julie Lindahl
Översättning: Karin Andrae
Norstedts förlag
Omslagsbilden på Julie Lindahls bok Pendeln visar en liten ljushårig flicka, uppklädd i dirndl-klänning och vita spetsstrumpbyxor. Flickan är Julie Lindahl och bilden, som är tagen i Brasilien, står bland andra familjeporträtt på en byrå i hallen i hennes hem i Sverige. En bild som däremot inte fått någon plats bland fotografierna på hallbordet är fotot av Julie där hon sitter i knät på en äldre man med en skadad armstump upplagd på köksbordet. Mannen är Opa, Julies morfar en tysk krigsflykting som enligt familje-myten år 1960 tagit sig från Tyskland till Brasilien med helt rena papper. Han hade aldrig haft något samband med SS, hävdades det, de få gånger saken överhuvudtaget nämndes. Opa dog ensam i Brasilien sedan resten av familjen valt att lämna landet, och sanningen om hans ställning under andra världskriget och den nazistiska ideologi han under hela sitt liv höll fast vid fick ligga kvar under ytan som ett infekterat sår som förgiftade relationerna mellan andra familjemedlemmar.
Under sin uppväxt hade Julie Lindahl, som inte hade några minnen av Opa, ett gott förhållande tills sin mormor, Oma, som alltid behandlade henne kärleksfullt de gånger hon hälsade på henne i Tyskland. Genom åren hade dock Julie noterat att många av Omas lite oförsiktigt uttalade kommentarer om judar, polacker och handikappade skar sig mot bilden av den vänliga kvinna hon trodde sig känna så väl, och till slut beslöt hon sig för att forska närmare i Opas och Omas liv under nazitiden där de, enligt Oma, drivit ett jordbruk i det ockuperade Polen.
Den familjehistoria som kröp fram ur skuggorna visade sig vara långt mer skrämmande än så. Genom att söka i arkiv och resa runt och tala med folk som mindes hennes morföräldrar upptäckte Julie att Opa haft en hög befattning inom beridna SS. Han hade aktivt deltagit i morden på många judar och polacker och både han och Oma hade genom livet förblivit trogna den nazistiska ideologin. Trots vissa tydliga indikationer kom avslöjandena ändå som en chock för Julie Lindahl, som många gånger kände för att avbryta sitt sökande, men som ändå alltid bestämde sig för att gräva vidare, även om hennes goda förhållande till Oma successivt började förändras till det sämre. Särskilt svårt hade hon att acceptera Omas brist på ånger och hennes glorifierande av sin egen och Opas roll i den förintelse hon påstod aldrig ägt rum.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Pendeln är en trevande, men ändå dramaturgiskt väl uppbyggd berättelse om Julies försök att förstå sina morföräldrars verkliga historia och ändå behålla kontakten med Oma. Svårigheterna är uppenbara och förhållandet mellan dem blir alltmer sårigt, fram till Omas död vid hundratre års ålder. Alla som känner till ens en bråkdel av nazisternas beteende under ockupationen av Polen, förstår naturligtvis Julie Lindahls trauma när det framkommer att hennes mest älskade släkting stått på det ondas sida utan att känna ett uns ånger eller skam. Ibland kan man tycka att tecknen på morföräldrarnas skuld ändå varit ganska tydliga och att Julie Lindahl under åren kanske tassat lite väl försiktigt runt ämnet, men faktum kvarstår att de flesta av oss har svårt att tro att de vi älskar är kapabla till att utföra onda handlingar. Hoppet om att familjens sår nu ska kunna läkas, när sanningen äntligen släpps ut ur det unkna rum där den legat dold, ger dock styrka åt berättelsen och bidrar även med en form av förståelse för dem som måste leva med ett oförtjänt stigma orsakat av tidigare generationers handlingar. Pendeln är en både lärorik och känslosam skildring som tål många omläsningar.
Alla recensioner av Elisabeth Brännström
