SPRÅKHISTORIA. En bok skriven på svenska som behandlar de semitiska språken gemensamt är en unik händelse, skriver Tommy Gunnarsson om Ola Wikanders Ett hav i mäktig rörelse.
Ett hav i mäktig rörelse — om de semitiska språken av Ola Wikander
Norstedts förlag
Att skriva populärt om språk kan inte vara någon lätt sak. Balansakten mellan att förmedla rent språktekniska och grammatiskt invecklade kunskaper och att samtidigt skapa något underhållande och medryckande lättfattligt torde vara en tuff utmaning.
Ola Wikander, verksam som docent i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet, har tidigare fruktsamma försök bakom sig i form av I dödas språks sällskap (2006), Ett träd med vida grenar – de indoeuropeiska språkens historia (2008) och Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (2014).
Med boken Ett hav i mäktig rörelse — om de semitiska språken har Wikander tagit sig an att för en bred och oinvigd läsekrets ge en introduktion till de semitiska språkens historia och, som han själv uttrycker det, deras poetiska och religionshistoriska traditioner och fascinerande halsljud och närmast matematiska grammatiska struktur.
En bok skriven på svenska som behandlar de semitiska språken gemensamt är en unik händelse, men vid läsning av Ett hav i mäktig rörelse kommer man också fram till en förståelse för varför detta låter sig göras.
En av de stora behållningarna med Ett hav i mäktig rörelse är Wikanders pedagogiska förmåga att förmedla vad som utgör den gemensamma historien och dragen för de semitiska språken, vilka var bland de första att använda skrift och i dag uppgår till över 100 språk, och som i dag talas av över 400 miljoner människor.
Precis som var fallet med Ett träd med vida grenar, vilken var Wikanders belysning av de indoeuropeiska språkens historia, framgår passionen till ämnet tydligt. Låt gå för att boken ibland har lite av yrkesskadad föreläsningskänsla över sig, men pretentionerna med bokens mål lyckas Wikander genomgående ro i hamn med både inlevelse och hög skärpa.