LATIN. Jesper Nordström har läst en bok där över 70 citat på latin, hämtade ur seriealbumen med Asterix och Obelix, förklaras och sätts in i en historisk kontext. Han finner den både roande och upplysande.
Asterix. Latinska sentenser med förklaringar av Bernard-Pierre Molin
Översättning: Per A.J. Andersson
Cobolt förlag.
Har vi inte läst lite väl mycket om Putin och elpriser nu? Vem orkar i längden följa det konstanta flödet av oroande nyheter?
Jag märker att jag ändrat rutinerna för min typiska akademikerbokmalssöndag genom att inte läsa papperstidningar eller lyssna på ”Godmorgon världen” längre. Jag vet vad som står och sägs, med ett slags trött irritation. Som om inte drygt två års covid19-dränkt massmedierapportering var nog dessutom.
Men vad göra i stället då? Att sjunka ner i ett flöde av hämtpizza och TV3 är inte ett värdigt alternativ. Så mycket skall inte en reptilhjärna kittlas minsann. Ryggraden och romardygderna måste bevaras.
Så kommer då lämpligt Bernard-Pierre Molins ”Asterix. Latinska sentenser med förklaringar” på Cobolt förlag. Här verkas det sannerligen i Horatius anda att ”roa och upplysa”.
Sentenserna sätts in i en historisk kontext och det är som att Molin verkar lite i den stil som är humorn i denna klassiska serie; att riva ner det marmorsvalt pretentiösa från sockeln och ge det samtidens knorr.
I Asterixuniversumet talar också romarna själva latin bara när de vill framstå som …sig själva, det vill säga i betänksamma och vittra stunder. Julius Caesar tillåts citera sig själv. Med tissel och tassel bakom ryggen på honom sägs att ”hans ordspråk höll bättre klass förr”.
I efterkrigstiden framstod latinet mer och mer som det lekmän ansåg angående det, att det var ett dammigt anakronistiskt språk som mest akterseglade adjunkter i nopprig brun kostym brydde sig om. Detta red Asterix manusförfattare René Goscinny på och gjorde därför satir riktad mot bildningspetimetrar. Men Molins bok går också in på epoker när latinet var högstatusspråk, inte bara på det där kultursnobbiga viset, som fick Gustav III att prata franska privat, utan även när det förväntades att akademiska texter skrevs på latin i samma anda som medfört att det nu är engelska som gäller.
Om våra högstadielärare kanske snarast suckar ett ”OMG!” när elevmaterialet framstår som osedvanligt trögarbetat så muttrades det kanske ett ”O tempora, o mores” på 1940-talet. Varje epok har sitt andraspråk som är högstatus och både fungerar som distanserande och en känsloventil.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Själv är jag såld på Asterix sedan barnsben så den här boken behöver inte anstränga sig för att imponera på mig. Det faktum att att jag kan läsa gamla nummer fortfarande med en stark myskänsla beror på dubbelkodningen. Det är fikonspråk för vad H C Andersen var först med; att ge både humor åt barnen och djupare saker åt de vuxna. Så att båda kategorierna därmed fick ut något av högläsningen.
Vad Bernard-Pierre Molin gör är att diskutera sentensernas kontext, men även dess betydelseförskjutning. Det som framstod som moget och stoiskt då kan vara dagens torra ironi. Så lär exempelvis Pär Nuder ha sagt att tärningen är kastad när han förstod att personkemin med Göran Persson inte var den bästa och han inom kort var rökt i kabinettet.
Den här boken är något för alla och envar närmast, men speciellt för den som faktiskt vill känna sig som en bildad stofil i chesterfieldfåtöljen och för en stund slippa trassligt tragglande, om sådant som regeringsbildningen, och sedan kunna haspla ur sig något lagombittert vittert. Till exempel: ”Sic transit gloria mundi”.
Verklighetens Julius Caesar var för övrigt inte en virrig mysfarbror som blev arg över att hans tretton rätt på tipset sprack för att Kartago fallit. Men det är en annan historia som jag skrivit om nyligen.
jesper.nordstrom@opulens.se
