ROMAN. Gina Dirawi vet vad hon skriver om och det är lätt att förstå hennes budskap, även om det är svårt att förstå vissa av orden. Det är bara att beundra hennes övertygelse och hennes kamp för kvinnors rättigheter. Boken är både angelägen och rappt skriven. Där finns mycket att utläsa om kulturkrockar, feminism och psykisk ohälsa, skriver Bo Bjelvehammar.
Paradiset ligger under mammas fötter av Gina Dirawi
Norstedts
Gina Dirawi är programledare, komiker, skådespelare och artist. Hon har en öppen stil och ett frankt förhållande i samhällsfrågor – vilket retar galla på många. Under en avsevärd tid valde hon att ta en paus i sitt yrkesliv på grund av mordhot och ett liv i skydd av livvakter.
Gina Dirawi är född i Sundsvall, men familjen har palestinska fötter och kommer från Libanon. Paradiset ligger under mammas fötter är hennes debutroman.
Berättelsen kretsar i stort kring tre kvinnor; Mona, Mila och Nour. Miljön är förlagd i Sverige och i ett palestinskt ghetto i Beirut. Som alla andra kvinnor på väg in i vuxenheten, har dessa kvinnor drömmar om frihet och om frigörelse, ett liv där de lever utifrån villkor som de själva dikterar.
Mila vill gärna komma in på läkarlinjen. Det vill även hennes föräldrar att hon ska göra, men de tillåter inte att hon lever ett eget liv. Hon får inte fökja med sina kompisar på fester, för enligt Milas mamma är fester liktydigt med sprit, droger och våldtäkter. Mila får även välja sina vänner noga, några är inte bara olämpliga för Mila, de är rent av farliga. Mila får gärna följa med på fest i sin mammas mångfaldsgrupp, det är lätt att förstå hur kul det är. Det är bara snärjande och begränsande. Mila vill inte bara bort från sin familj, hon vill även bort frän den norrländska håla som kväver henne.
Därför gör Mila både uppror och revolterar mot familjen. Det blir ett högt pris, som hon får betala, det tar under tider ifrån henne den personliga friheten. Men Mila vill visa hela världen!
Alla tre kvinnorna stärker sin samhörighet och sin gemenskap genom att använda ett eget språk, ett gruppspråk, ett kitt, som gör att de håller ihop och är nära varandra. Det är också ett språk, som inte förstås av andra, på så sätt blir de utanför. Det föder både misstänksamhet och göder rädsla.
Mona är den unga kvinna som hårdast hävdar sin rätt som kvinna och människa, hon hatar kompromisser, hon hatar fega kvinnliga slavinnor, hon är en övertygad revolutionär som vill utmana de patriarkala strukturerna och ge kvinnor både frihet och rättigheter. Mila vill gärna var med Mona, men Mila tycker ofta att hon är för extrem, både i sina tankar och i sina handlingar.
Det är när Mona kommer till sin släkting Nour i Libanon som hon smider de stora planerna och som hon börjar att utmana de rådande maktmönstren. Nour har en skönhetssalong, hon har koll på det mesta som händer, hon vet vilka man ska akta sig för och vilka man kan utmana. Det finns ett fåtal män, självklart män, som styr och ställer i lägret med våld, hot och mutor. I deras värld ska kvinnor nöja sig med det som serveras, inte ta för sig, inte utmana, inte ta plats.
Mona accepterar ingenting av detta, hon vill utmana de styrande, på ett uttalat men raffinerat sätt, hon gör det genom graffitti, en konst som de oinvigda kallar för klotter.
Gina Dirawi vet vad hon skriver om och det är lätt att förstå hennes budskap, även om det är svårt att förstå vissa av orden. Det är bara att beundra hennes övertygelse och hennes kamp för kvinnors rättigheter. Boken är både angelägen och rappt skriven. Där finns mycket att utläsa om kulturkrockar, feminism och psykisk ohälsa.
bobjelvehammar@opulens.se
