TRE BÖCKER. Colson Whitehead, Kjell Wästö och Mats Fors.
Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead
Albert Bonniers Förlag (2017)
Översättning: Niclas Nilsson
1776 lästes den amerikanska självständighetsförklaringen upp för första gången för allmänheten. Vackra ord om att alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Rätten till “life, liberty and the pursuit of happiness” har blivit en av den engelskspråkiga världens mest kända fraser men ekar ihåligt än idag.
För huvudpersonen Cora i Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen skorrar orden alltigenom falskt. Som slav och svart är hon en icke-människa och vad spelar vackra ord om alla människors lika värde för roll för en människa som icke är?
Cora föds in i slaveriet på en bomullsplantage i Georgia men gör det omöjliga, hon flyr. Genom kontakter får hon höra talas om den underjordiska järnvägen – i realiteten benämningen på ett nätverk organiserat av abolitionister som hjälpte slavar att fly – vilken i Whiteheads roman tar konkret form. I skrangliga godsvagnar, djupt under jord får vi följa Coras flykt genom sydstaterna.
Whitehead har skapat en högst dagsaktuell fantastik om en ohygglig realitet där historiska fakta från olika epoker vävs in i berättelsen. Ett exempel på detta är händelserna i den stad som blir Coras första anhalt med järnvägen. En stad där de förrymda slavarna förefaller fria men där det i själva verket pågår steriliseringsexperiment på svarta – rasbiologiska tankegods från 1930-talet och framåt. Tidsförflyttningar som skulle kunna förvirra läsaren men vilka snarare tydliggör innebörden i det Whitehead vill säga: att rasism genomsyrar hela vår historia, i Amerika för tvåhundra år sedan, i Nazityskland och fram till våldsamheterna i Charlottesville och Nordiska motståndsrörelsens attack i Stockholm. Det vita herraväldet visar sitt fula tryne närsomhelst och överallt.
Cora erbjuds jobb som “exemplar” på stadens Museum för naturens underverk. Här får hon i olika montrar spela inföding i “Scener från mörkaste Afrika”, glad svart sjömansgosse i “Livet på slavskeppet” och spinnerska vid en spinnrock i “En typisk dag på plantagen”. Vita barn pekar och skrattar framför glasmontern och Cora fylls med skam. Med hjälp från det abolitionistiska nätverket lyckas hon undkomma den rashygieniska skalpellen och tar sig från plats till plats, gömmer sig, grips, flyr.
Whitehead väjer inte för att beskriva det kroppsliga lidandet, tortyren, lynchningarna, våldtäkterna och den ständiga rädslan. Det är en olidlig läsning men jag fortsätter. Jag gör det tack vare Coras obändiga kraft och mod och för den kollektiva styrkan hos alla vita och svarta, fria och ofria, män och kvinnor som tillsammans stred mot slaveriet.
Många afroamerikanska författare före Whitehead har skildrat slaveriet i skönlitterär form, Toni Morrison med klassikern Älskade och Yaa Gyasis med släktkrönikan Vända hem från 2017 för att nämna ett par. Med Den underjordiska järnvägen kan Whitehead utan tvivel benämnas som en av de främsta.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö
Albert Bonniers Förlag (2017)
Finländare verkar ha ett uppdämt behov av att skildra sitt förflutna. Deras närhistoria är ju också, till skillnad från svenskarnas, full av traumatiska händelser och upplevelser som kräver att berättas om och om igen.
När jag 2014 besökte Nordiskt Forum i Malmö beskrev Tiina Rosenberg, som då var rektor för Konstuniversitetet i Helsingfors, skillnaderna kring svensk och finländsk nyproducerad teater. Hon ansåg svensk teater mer nyskapande än den finska, vars uppsättningar ofta har ett historiskt tema. Detta är problematiskt, menade hon, eftersom finskt teaterliv därmed löper risk att stagneras.
Det här kan till viss del också gälla för finsk litteratur. Kjell Westös enormt framgångsrika historiska romaner Drakarna över Helsingfors, Där vi en gång gått, och Hägring 38 har satts upp på teaterscenen och blivit film- och teveserier. Det historiska arvet har satt sina spår i den finska själen men det behöver naturligtvis inte innebära stolthet inför nationen som sådan. Westös författarskap, liksom Väinö Linnas och många andras, präglas snarare av ett behov att skildra arbetarklassens villkor.
Kjell Westö är en stor berättare. Han skriver på en flytande prosa som är lätt att sluka. Liksom Kerstin Ekman kan han konsten att skriva en historia som är sprängfull med kunskap om landets, stadens, folkets, familjens och individens då eller nu. Den svavelgula himlen sträcker sig från 1960-talet till nutid och vi får följa berättarjaget (som aldrig får ett namn) från tioårig Helsingforspojke fram till att han är en relativt etablerad författare i medelåldern.
Berättarjaget brottas med sin klassbakgrund som stärks genom relationen (fixeringen) till den mäktiga finansfamiljen Rabell. Som barn tillbringar han och föräldrarna somrarna i ett enkelt torp. Här kommer han i kontakt med syskonen Axel och Stella Rabell som bor på sitt magnifika sommarnöje en bit bort. Berättarjaget bländas av överflödet men inser så småningom att familjen bär på mörka hemligheter. En livslång vänskap och kärlek mellan de tre inleds, den nöts och stöts genom åren. Axel gör karriär inom finansvärlden och kliver över lik för att nå dit han vill. Stella provocerar familjen genom att välja skådespelarbanan. I tonåren inleder berättarjaget ett passionerat förhållande med Stella – alla andra kvinnor han möter bedöms efter hennes mått.
Trots Westös förmåga att återge stämningar mellan människor värjer jag mig emot vissa personporträtt. Kvinnornas skönhet och fysionomi redovisas i detalj (en tröttsam fäbless hos manliga författare födda före 1980). Och så är det Amir – Stellas dotter Sandis nya pojkvän och den enda av romanfigurerna med icke västerländsk bakgrund. Han niar Stella och har svårt med att Sandi är självständig. “Vi var osäkra på hur Amir förhöll sig till kvinnors rätt att leva som de ville” förklarar berättarjaget för oss läsare.
Men han vill inte vara en fördomsfull människa. Han är medveten om sina svagheter och brister och reflekterar över orättvisor. Jag kan inte låta bli att se likheter mellan Westö själv och den röst som talar till oss genom hela romanen.
Den svavelgula himlen är ett epos av och om en författare med rötterna i det urfinska. Med moraliskt ansvar att berätta om hur det är att vara människa i en allt större värld men också med ett arv av vit västerländsk manlig historia.
Natt över Oslo av Mats Fors
Hoi förlag (2017)
Jag såg fram emot att läsa en skönlitterär skildring om den mytomspunna diplomaten och ambassadören Harald Edelstam. Dessvärre blev jag besviken.
2009 utkom Fors med biografin Svarta nejlikan – en berättelse om mod, humanitet och passion som beskriver Edelstams livslånga kamp för mänskliga rättigheter. Mest känd är han för att ha räddat tusentals liv från militärjuntans terror under militärkuppen i Chile 1973. Händelser som spelfilmen Svarta nejlikan från 2007 med Michael Nykvist i huvudrollen tar avstamp i.
Men sitt täcknamn Svarta nejlikan tog Edelstam när han gick med i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Här lyckas den unge diplomaten rädda hundratals norska motståndsmän och judar och det är denna period Fors roman handlar om.
Det låter ju som ett jätteintressant upplägg med redan i prologen förstår jag vart det barkar hän. Fors borde hålla sig till facklitteraturen för det här är ett uselt pekoral. Förutom att den är språkligt undermålig är hans gubbsjuka beskrivningar av de kvinnor som kommer i Edelstams väg något man trodde sedan länge var förpassat till litteraturhistoriens soptipp. Många mörkröda vårtgårdar, fasta stjärtar och spänstiga lår blir det. Värst ändå när hans ögon faller på den blott 10-åriga judiska flicka han senare smugglar ut till Sverige: “en vackert formad mun och skruvlockar som verkar trotsa naturlagarna”.
Svarta nejlikan är första boken i en planerad trilogi. Det ska i alla fall bli spännande att se hur det går.
carolina.thelin@opulens.se
