TRE BÖCKER. Elin Boardy, Kristina Sjögren och Maria Sveland.
Den här gången har jag valt att recensera tre romaner om svenska kvinnors plats i sin samtid. Två av dem utspelar sig på den historiska arenan: under medeltiden då pesten härjade i Europa och många befann sig på flykt och under 1600-talets första hälft då den unga drottning Kristina både kröntes till drottning och avsade sig tronen till förmån för ett friare liv ute i Europa. Den tredje romanen är fast förankrad i vår samtid, en tid då män och kvinnor förväntas vara jämlika och dela på ansvaret för arbete barn och hem, något som kanske inte alltid fungerar i praktiken.
Tiden är inte än av Elin Boardy 
W&W (2017)
I Elin Boardys tredje roman, Tiden är inte än, är det 1300-tal och pesten härjar i det som sinom tid ska bli Europa. Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning har dött i farsoten och bland dem som överlevt har många bestämt sig för att lämna sina byar, städer och minnen bakom sig för att fly för sina liv.
Elin Boardys huvudperson, en ung kvinna från södra Sverige, tillhör dem som i desperation väljer att ge sig iväg från sin hemort. Hennes närstående är alla döda och det finns ingenting som håller henne kvar. Beslutet drivs fram av sorg, saknad och förvirring och resan är en flykt undan döden och de minnen som hela tiden tränger sig på .
Den första åtgärden som ”Sigrid”, det namn som flyktingen gett sig själv, vidtar är att klippa av sig hårflätan, klä sig i manskläder och stoppa kvinnokläderna i ränseln. En resa över kontinenten som ensam kvinna är en utmaning som inte många klarar av och ”Sigrid” väljer att färdas under flera manliga alias. Ibland, vid behov, plockar hon fram kvinnokläderna ur ränseln: i resan ingår också också en ständigt pågående färd mellan mellan manlig och kvinnlig identitet.
Prosan i Tiden är inte än är sparsmakad men skildringen är ändå tillräckligt mustig för att en ska känna sig närvarande i det medeltida pesthärjade Europa. Berättelsen backas upp av korta påminnelser om katastrofer i modern tid, till exempel andra världskriget och den nuvarande flyktingkatastrofen, ett berättartekniskt grepp som ger berättelsen om ”Sigrid” en extra dimension. Det faktum att ”Sigrid” ofta tvingas byta könsidentitet för att kunna färdas säkert lägger också ett behövligt fokus på den kvinnliga flyktingens ständiga dilemma.
Tiden är inte än kan ibland kännas lite för lagom lättsmält, men i det stora hela har Elin Boardy skrivit en hållbar roman om mänskliga villkor och de krafter som alltid återkommer för att utmana oss.
Kvinnokungen av Kristina Sjögren 
W&W (2017)
När drottning Kristina föddes på Stockholms Slott 1626 kunde hennes far, Gustav II Adolf, knappast dölja sin besvikelse. Han hade hoppats på en arvprins och det hjälpte inte att barnmorskorna hade misstagit sig på barnets kön och först meddelat att han hade fått en pojke. Gustav II Adolf hämtade sig dock snabbt och satte omedelbart igång med att säkra sin lilla dotters rätt till tronen. Det visade sig vara ett bra val. Kristina regerade landet från sin fars död 1632 fram till 1654, då hon valde att abdikera, och under sin korta period som regent räknades hon som en av Europas mäktigaste monarker.
Resten av sitt liv tillbringade Kristina i Rom där hon kunde ägna sig åt sitt intresse för konst och litteratur. Hon höll litterära salonger för intellektuella och konstnärer, levde ett fritt liv och umgicks med sin tids kulturelit . Kristina var extremt begåvad, van att att ta för sig och följde alltid sitt eget huvud. Själv ansåg hon att hon var mer lik en man än en kvinna, ointresserad som hon var av mode, äktenskap och barn. Hon gifte sig aldrig och när hon dog 1689 begravdes hon i Peterskyrkan i Rom.
I romanen Kvinnokungen målar författaren och skrivpedagogen Kristina Sjögren upp en trovärdig bild av en viljestark, begåvad ung människa som inte underordnar sig någon, varken förmyndare eller rådgivare. Berättelsen är baserad runt den unga Kristinas besvär med att utveckla sin kvinnlighet och samtidigt uppfylla de krav som ställdes på henne som Sveriges regent. Något som aldrig helt fungerade på grund av samhällets rådande normer. Kristina gick nästan alltid klädd i byxor, tyckte om att rida och skjuta, svor som en borstbindare och var ful i mun. Själv beskrev hon sig som helt ointresserad av allting kvinnligt och minst sagt okomfortabel i sin kvinnokropp.
Kvinnokungen är en välskriven historisk roman som innehåller autentisk dialog, bra tidsanknytning och mycket lokalfärg, skildringen både doftar och smakar 1600-tal. Den unga drottning Kristina framstår som normbrytande, men ändå känslig och splittrad i sin roll som kvinna och regent över en krigförande stat. Kristina Sjögren skildrar sin huvudperson med en inlevelse som engagerar och jag hoppas att en andra del om Kristinas liv i Rom snart är på väg. Kanske också en tv-serie liknande den om Englands drottning Victoria som just nu visas på TV4 ?
Bitterfittan 2 av Maria Sveland 
Leopard (2016)
Maria Sveland, prisbelönt författare, journalist och feministisk debattör, debuterade 2007 med Bitterfittan, en samlevnadsroman som snabbt blev en modern klassiker. Bitterfittan genomsyras av den gifta, karriärkvinnan Saras ilska mot det fängelse som fortfarande omger många kvinnor som försöker kombinera yrkesliv med familjeliv. Hon kommer fram till att karlarna plockar russinen ur kakan medan kvinnorna sliter ut sig, ofta drivna av ett missriktat duktighetskomplex, och under en semester på Teneriffa börjar hon på allvar överväga att ta ut skilsmässa.
I Bitterfittan 2 har tio år gått sedan Sara först spydde ur sig sin galla och hon har nu äntligen bestämt sig för att lämna äktenskapet. Ilskan och frustrationen har inte mattats av och när skilsmässan äntligen ägt rum, känner Sara enbart lättnad, en lättnad som snart övergår i raseri när det går upp för henne att inte heller frånskilda kvinnor spelar på männens planhalva. Hennes slitna gamla mamma oroar sig för barnen och nästan alla utanför den närmaste omgivningen provoceras av hennes nya fria sexliv.
Vreden mot kärnfamiljsnormen håller i sig genom Bitterfittan 2 och det går att hålla med Maria Sveland på många punkter, men tyvärr har jag vissa problem med romanen. Ett av dem är att Sara har blivit för priviligerad för att ha så många klagomål. Hon har råd att köpa en bostadsrätt på Södermalm, hon kan åka på utlandssemester utan att tvingas äta nudlar i flera veckor efteråt och hennes väninnor kommer störtande så fort hon lyfter mobilen. Det känns som om den kraftfullt förbannade Sara från Bitterfittan delvis har försvunnit och ersatts av en ganska osympatisk gnällspik som blir kränkt för minsta negativa kommentar.
Språket i romanen håller inte heller någon hög standard. Persongestaltningen blir alltför ofta stereotyp och dialogen känns platt och tendentiös. Under romanens gång läser Sara böcker av Kerstin Thorvall, en författare som hade både skarp blick och känslig penna. Ingen bra idé av Maria Sveland, eftersom skillnaden mellan henne själv och Thorvall blir alltför uppenbar. Jag blev besviken på den här romanen. Sorgligt nog.
Alla recensioner av Elisabeth Brännström
elisabeth.brannstrom@opulens.se
