Traditionalistisk uppvisning i klassisk vers

ESSÄ. För drygt ett år sedan skrev Arne Melberg i Opulens om Malte Perssons diktsamling Undergången  Läs här vad metrikexperten Johnny Edström har att säga om boken.

Ända sedan modernismen upphävde de gamla poetiska traditionerna och regelverken har frågan om rytmens roll i poesin varit central. Det tidiga 1900-talets uppbrott från de under flera hundra år fastställda normerna utmynnade under det sena 1900-talet och 00-talet i en öppen och osäker förhållning till rytm. Ömsom uttalat arytmiska och ömsom närmande sig det traditionella men på ett nytt sätt.

Bland de moderna poeter som vill vända tillbaka till traditionens strikta struktur är Malte Persson kanske den mest formalistiskt traditionsenliga av dem. Hans diktsamling från förra året, Undergången, är en närmast aggressivt traditionalistisk uppvisning i klassisk vers. Samlingen är inte bara imponerande i sin verstekniska precision, den ger oss också möjligheten att reflektera kring den roll som det strikta versmåttet har i modern poesi. Dess övergripande tema, den ständigt aktuella upplevelsen av alltings slut, ges också en unik prägel i Perssons klassiska versmått.

Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används.

Undergången är uppdelad i ett flertal mindre delar, alla med sina egna versformer i fokus. “Gudarna” är en stor samling sonetter uppdelade i tre sektioner. Dessa dominerar den första halvan av samlingen, men efter varje sektion varieras sonetterna med dikter i andra klassiska former som terzin och villanelle. Den andra halvan av samling består av en enda lång dikt skriven på blankvers, “Världen alltmer hastigt tillabakaspolad”, en hisnande färd genom världshistorien baklänges, där vi börjar år 2020 och färdas bit för bit bakåt till universums begynnelse.

När man först läser Undergången blir man direkt överraskad av hur regelbunden och strikt rytmen är. Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används. Sonetterna i “Gudarna” följer med nästan mekanisk precision de betoningar och rimscheman som sonettformen kräver. Samtidigt saknar inte versen dynamik och musikalitet. Det är också imponerande att språket inte på något sätt känns föråldrat, vilket det ibland gör i regelbunden sonettvers. Ta bara den inledande strofen i den första sonetten:

“Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar.
Hades håller ingen längre fången.
Ingen namnger vindarna som fläktar
Öde står parnassen och salongen.”

Strofen börjar med två kortare meningar, vilket inledningsvis ger ett mer ryckigt intryck, för att sedan steg för steg öppna upp med längre och mer flödande rader. Den andra raden har inga punkter, men där betonas gärna varannan stavelse. Den tredje raden har färre betoningar och känns friare, och dess rim med den första raden skapar en övergång från en gnagande frustration över gudarnas försvinnande till en alltmer motståndslös uppgivenhet. Perssons rytmer kan ofta uppvisa dessa sorters skiften mellan olika känslolägen, samtidigt som han aldrig överger sonettens strikta regelverk. Med rader som dessa lyckas Undergången skapa klassisk formbunden musikalitet med ett modernt språkbruk.

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga

Sonetten dominerar samlingen, men även andra klassiska versmått finns närvarande. Speciellt imponerande ur ett verstekniskt perspektiv är den längre terzinen “Övergiven byggnad”. Terzinen är ett medeltida versmått vars mest kända användning finns i Dantes Divina Comedia. Den består av ett flertal treradiga strofer, där den mittersta raden måste rimma med den första och tredje raden av nästa strof. På detta sätt lindas rimmen vidare i flera strofer, och formen kan snabbt bli väldigt svår att hantera. Men Persson klarar den rytmiska balansen galant. Ta till exempel de inledande två stroferna:

“Gå in här. In bland de förvridna träden
där krossat mörker mött en vittrad vind
och inget annat drag på välta bräden

Bli svald av grinet hos en svältfödd grind.
Träd in i rummets trädgård ingen krattat.
Det vissna ljuset gör en spegel blind”

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga, och ingen aspekt är för obalanserad eller otymplig. Strofernas rim och rytmens snabba takt leder läsaren in i den öde byggnaden med en säker hand. Just denna säkerhet är hela samlingens mest påtagliga rytmiska intryck. Det finns nästan inte en enda rad eller ordval som inte känns noggrant utvalt för att passa i den versform som används.

Samtidigt som samlingens strikta formspråk fungerar som ett bevarande av traditioner är det också ett rekviem över den långsamma förlusten av dem. Undergången som koncept står inte bara för döden eller förstörelsen av civilisationen, men också förlusten av alla de tanketraditioner som civilisationen bidragit med i sin långsiktiga utveckling. Sonetterna i Gudarna behandlar en sorts allomfattande sorg som går bortom förlusten av någon enskild aspekt av verkligheten.

Den beklagar själva det totala försvinnandet av allt mänskligt. Alltså inte bara länderna och människorna och kulturen utan hela den mänskliga erfarenheten. Gudarna, Zeus och Hermes, står både för kulturen och fungerar som symboler för vår möjlighet att uttrycka oss över huvud taget. Om mänskligheten dör ut fullständigt finns det inte ens en klagosång som kan sörja vårt försvinnande.

Undergången belyses och behandlas på olika sätt i samlingen. Ett tidigt närvarande tema handlar om hur vi mer och mer förlorar vår kultur, hur de gudar som tidigare var levande företrädare för olika mänskliga känslor och företeelser nu är borta, när vi inte längre tror på dem har de inte längre någon relevans i våra liv. Med gudarna försvinner kulturen och därmed vår möjlighet att konstnärligt och känslomässigt behandla och förstå vår samtid. I en tidig sonett utropar han beklagande:

“Inget stort och heligt kommer fylla 
någon alls med vördnad eller fasa: 
inget liv och inget verk kan hylla 
dagars sol, och vilt mot natten rasa.”

Religionen var en grund för att kunna tolka och förstå både det goda och onda i världen, och när den försvinner blir världen plötsligt stum och oförklarlig.

Om förlusten av kulturen är ett tema i samlingen så är förlusten av hela mänskligheten och allt medvetande en annan. I en annan tidig sonett skriver Persson “Denna solnedgång ska ingen minnas, / tyst och utan namn roterar jorden”. När inget samhälle existerar kommer världens fortsatta existens vara utan uttolkare, vara där bara för sig själv och inte för något medvetande. Samlingens förhållningssätt till undergången är på det sättet total, sett från ett mänskligt perspektiv. Den beskriver den punkt, långt bort eller nära förestående, där människor slutar vara en del av världen.

I detta imponerande upphöjande och samtidiga sörjande av både den mänskliga kulturens traditioner och civilisationen som helhet finns det dock något som hämmar uttrycket. Samlingen domineras av en sorts enhetlighet som ibland kan kännas enkelspårig.

Alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt

Nästan alla dikter i samlingen berör samma tema, och de gör det med ganska lite variation. Klagosången över mänsklighetens försvinnande fortsätter utan att markant varieras. När Persson i slutet av samlingen utropar “Alla klockor kommer stanna. Stanna! / Inga klockor kommer ringa. Ringa!”, slår ångesten inte så hårt som den är tänkt att göra då denna ton redan har dominerat i över hundra sidor. Enformigheten syns också i rytmen. Sonetter kan skrivas i olika former och med olika rimscheman, men alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt. Formspråket och tematiken ekar kontinuerligt i samlingen, och efter ett tag försvinner lite av styrkan i budskapet.

Enformigheten innebär också att samlingen saknar en av poesins mest kraftfulla aspekter, de plötsliga ologiska vändningarna från en känsla till en annan genom poetens intuition.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”.

I en annan undergångssamling, Erik Lindegrens “Mannen utan väg”, som beskriver den hopplöshet och känslan av civilisationens slut som andra världskrigets utbrott frammanade i den tidens samhälle, kunde den rakt av apokalyptiska stämningen ibland avbrytas av plötsliga infall av något helt annat.

I en av dikterna verkar diktjaget ha blivit förälskad, och Lindegren skriver: “stilla som en brunn fylls rummet av dina drömmar”. Det är en gåtfullt och vacker bild av att fyllas av någon annans tankar, och den kommer plötsligt i en samling tillägnad livets hopplöshet. Ett annat exempel är T. S. Eliots klassiska “The Wasteland”, också ett verk som behandlar traditionens försvinnande.

Där avslutas den långa klagodikten med ett sorts förtröstansfullt citerande av små korta utdrag ur klassiska verk, och poeten utropar sorgset “these fragments I have shored against my ruins”. Det är inte direkt ett lyckligt påstående, men dikten avslutas åtminstone att det finns en sorts tröst i att något stannar kvar i ruinerna att kanske bygga vidare på i framtiden, eller att trösta sig med under den tid som är kvar. Perssons samling saknar för det mesta sådana plötsliga skiften och känns därför lite odynamisk i sitt uttryck.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”. Dikten är en imponerande uppvisning i både form och innehåll. Den spolar tillbaka hela den mänskliga och naturvetenskapliga historien från år 2020 tillbaks till skapelsens början. Den börjar med att beskriva de mest betydelsefulla händelserna i nutid och går sedan i allt snabbare takt bakåt, genom 1900-talets decennier tillbaka genom århundradena ända tills den mänskliga civilisationen inte längre finns. Rytmen är en stadig blankvers, vilket är ett mindre strikt versmått, men ett melodiskt intryck består genom hela dikten. Intrycket är flödande, även innehållet är ett konstant flöde, en aldrig sinande uppräkning av historiska händelser:

Konfucius överser ett spannmålslager,
och anar inget om de ämbetsmän
som genom årtusenden följt hans lära.
När perserna med Cyrus tappar makt
tar babylonier upp den, men får kämpa
med meder och assyrier, med flera.

Händelserna som räknas upp kommer från alla delar av världen, och förloppet beskrivs som att det går framåt, medan det går längre och längre bak i tiden. Det är ett överväldigande myller av händelser och upplevelser, och i detta myller finner man någonting mer än bara tomheten till följd av undergången. Man finner ett slags tröst i världens och historiens storhet, i flödet av det oändliga antalet händelser som inträffat i historien. Bakåtspolandet kan ses som en reducering, som att vi bit för bit raderar vår historia. Men samtidigt blir det ett sätt att överblicka historien, att sammanfatta och förstå den.

Dessa händelser blir då Perssons fragment, som han likt Eliot använder för att skydda sig mot den överväldigande tomheten. I denna avslutande dikt ger Persson läsaren möjligheten till mer än ren tomhet, han ger oss en möjlighet till genuin reflektion över vad det mänskliga är, och vad det innebär att det kanske kommer att försvinna.