Tove Ditlevsen – när liv och dikt blir ett

PROSA. ”Så kan Ditlevsen levandegöra sitt biografiska material och skapa ett levande bevis på att liv och dikt hör ihop,” skriver Lis Lovén, som läst ”Ansiktena”.

Ansiktena av Tove Ditlevsen
Översättare: Ninni Holmqvist
Natur & Kultur

Den danska författaren Tove Ditlevsens roman ”Ansiktena” utkom 1968 och handlar om en 40-årig kvinnas psykiska sammanbrott, i en dysfunktionell familjekonstellation. Den är nu tillgänglig i översättning till svenska av Ninni Holmqvist.

Det är mycket som händer när Tove Ditlevsen skriver om ansikten. Initialt utgår författaren från ansiktets trekant med ögon, näsa mun: dessa oändliga variationsmöjligheter.

Ansikten som genererar ett oanat bildspråk: ansikten som inte skall användas förrän imorgon, som speglas i blåsigt vatten. Ett ansikte som är trött och slitet likt en gammal handske, munnen är en parentes. Ett annat ansikte som är fascinerande fult, ett övergivet ansikte från igår.

Vidare ansikten som kränker och utmanar världen, där ögonbrynen är tättsittande bästisar, ansikten bakom slöjor, ögon blanka som de varit på rengöring. Ansikten som stirrar, ett bortkommet ansikte, ansikten som smälter och rinner ut mellan fingrarna osv…

Ansikten blir således här ett egenartat tema i sig.

Författaren Tove Ditlevsen utgick från sitt eget liv när hon skrev även om hon skapade ett alter ego med namnet Lise Mundus. Men boken blir mer än en spegling av det egna livet. Författaren lyfter sig bort, höjer sig över det trista i livet och svävar över verkligheten i den poetik hon genom bildspråket skapar.

Liv och dikt blir ett. Berättarjaget skriver om sin psykiska ohälsa och om problem med sina relationer. En ovan läsare kan nog tycka att språkets bilder blir lite svåra att hantera, som om bildens poesi och verklighet skiljs åt. Nej, snarare är det som om livskänslan, själva verkligheten förtydligas och den psykiska sjukdomen blir mer än giltig genom bildspråket.

Det psykologiska i liv och dikt passar likt hand i handske. Språket får ett egenartat uttryck, som om livet i sig förhöjs och blir bärkraftigt. Vid första genomläsningen tycker jag dikt och liv flyter samman, men jag beslutar mig att börja om läsningen från början för att göra verket rättvisa. Det är då jag kan skönja bilderna i språket som det förfrämligande det faktiskt är fråga om här. Ett avstånd mellan liv och dikt.

Så kan Ditlevsen levandegöra sitt biografiska material och skapa ett levande bevis på att liv och dikt hör ihop. Det är ju just det radikala greppet (tänk Brechts poetik!) att förfrämliga som gör att vi kan se livets teater med nya ögon.