ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?
Frågan om naturskildringar i Tolkiens värld och naturens roll i Midgårds skådespel är ett ofantligt område. I denna essä har vi bara kunna skymta någonting av denna jättevärld och mycket mer skulle kunna tas upp, andra frågor skulle kunna ställas, andra naturens marker skulle kunna beträdas och utforskas. Inte minst är skildringarna av Mörkmården i Bilbo och Gamla skogen i Sagan om ringen av besläktat intresse för denna essä. Därtill kommer skildringarna i Tolkiens verk av naturen när den vanställts och misskötts som mest, som i Döda träsken eller Mordors marker som Frodo och Sam arbetar sig fram över på sin väg mot Domedagsbergets käftar.
Vi har heller inte av utrymmesskäl kunnat beröra det stora ifrågasättande av en modern industriinriktad syn på naturen som präglar Tolkiens verk. Ytterligare en sak av betydelse skulle vara att undersöka hur Midgårds olika raser skiljer sig åt i fråga om estetisk känslighet eller sensibilitet inför naturen: hoberna och alverna är djupt bundna till det gröna, det blomstrande, till allting som växer, medan dvärgarna hyser stora känslor inför Midgårds underjordiska värld och dess tunnlar. Gimlis förundran över grottorna i Helms klyfta är ett exempel på dvärgarnas särskilda sensibilitet inför bergens och grottornas förunderliga värld.
Intrycket kvarstår emellertid, fastän vi har bara rört några få delar av naturen i Midgård, att det sätt på vilket läsaren förstår hur naturen fungerar i dessa berättelser är av yttersta väsentlighet för hur berättelserna förstås. Naturen är så full av liv och betydelse att hon framträder som en lika väsentlig skådespelare i dessa berättelser som någonsin en Frodo, Sam, Aragorn eller Gandalf (vilket bokstavligen är falllet när enterna marscherar i krig mot Orthanc). Det är ett faktum att vissa saker starkare än andra kan få oss att uppleva att vi har sinnen. För det mesta tar vi som inte har några handikapp av några slag våra sinnen för givna, att vi kan se, höra, smaka, dofta och så vidare. Att höra mullret från bilarna på vägen där nere eller känna doften av nyklippt gräs är bara ytterligare en vardagssak för vår sinnesförmågas verksamhet – för det mesta är vi liksom avtrubbade inför sinnesvärldens skarphet.
Men ibland kan vi vakna till liv igen, som om vi fick erfara det igen att för första gången ha blivit begåvade med sinnen, den erfarenhet som Adam och Eva måste ha gjort för första gången under tidens morgon när sinnesvärlden var någonting fullständigt nytt och de fick möjlighet att utforska tillvarons daggfriska färger, dofter och ljud som fanns inför dem. Tolkiens verk bidrar till just denna återupptäckt av sinnligheten, hur både vacker och skrämmande, nära och främmande naturen är och hur hon kräver att vi uppmärksammar henne.
Tolkiens verk uppmuntrar läsaren till att återigen förundras över naturens överväldigande mäktighet och gåtfullhet.
info@opulens.se
