ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?
Nu är det dags att vända sig till ytterligare någonting kännetecknande för de bägge skogarna Lothlórien och Fangorn. Det har att göra med skogarnas livgivande, närande och läkande krafter. Efter att i veckor ha burits runt på de hårdhänta orkernas ryggar utan tillräcklig mat eller dryck är Merry och Pippin fullständigt slutkörda när de lyckas fly från sina kidnappare och tar sig in i Fangorn. Snart låter emellertid skogen sina verkande krafter ombesörja de mörbultade hoberna, efter att de vandrat sig fram bland träden, rötterna, lövverken och jorden: ”De var alltför ivriga för att bli förvånade över det egendomliga sätt på vilket såren och skråmorna från deras fångenskap läkts och deras styrka och spänst återvänt”. Vidare, när Lavskägge erbjuder de två hoberna dryck från källsprånget i sitt hem, får läsaren veta hur uppfriskande detta vatten verkade på Merry och Pippin:
Den var svag och fin och påminde dem om doften av fjärran balsamlundar buren av nattens kyliga bris. Dryckens verkan började i tårna och spred sig sedan jämnt och behagligt genom alla lemmar, och den gav vederkvickelse och kraft medan den steg uppåt, ända ut i hårspetsarna. Faktiskt kände hoberna at håret på deras huvuden reste sig rakt uppåt, vajande, böljande och växande. (Sagan om de två tornen)
Lavskägge berättar vidare om sin upplevelse av skogens yngre dagar, och talar på detta vis:
Det var dagar då jag kunde vandra och sjunga dygnen i ända utan att höra annat än ekot av min egen röst i håldalar och kullar. Skogarna liknade dem i Lothlórien, de var bara tätare, starkare och yngre. Och som det doftade i luften! Jag tog mig ibland en vecka när jag inte gjorde annat än bara andades. (Sagan om de två tornen)
Alla dessa citat pekar mot en grundläggande egenskap hos de Midgårds skogar som tas väl hand om av sina trädgårdsmästare (enterna i Fangorn och alverna i Lothlórien), nämligen egenskapen att ur sina tillgångar i vattnens, grönskans och luftens skepnad verka återställande och livgivande på de som träder in i dem.
Nämnas kan också örten athelas som Aragorn och Sam letar fram som läkemedel mot det svärdshugg en nazgûl tillfogade Frodo. Tolkien vill säga att naturen i allmänhet och kanske skogarna i synnerhet i sig innehåller alla de läkemedel de levande varelserna kan tänkas behöva som en följd av sår, smärtor, psykiska åkommor, och så vidare.
info@opulens.se
