ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?
I beskrivningen av Frodos upplevelse av träden i Lothlórien drabbas också läsaren av känslan av naturens lockande gåtfullhet och dess förförande skönhet. Hon får se naturen på nytt, såsom hon glömt av att se den som. Jonathan Evans skriver i Ents, Elves and Eriador att den fientlighet mot levande varelser som finns i några av skogarna i Midgård, till exempel i Gamla skogen och i Mörkmården, kommer som ett utfall av en lång historia av att dessa skogar behandlats vanställande från levande varelsers sida, främst från människor och orkers sida. Att dessa skogar verkar vilja de som beträder den illa (Bilbo och dvärgarna i Mörkmården och Frodo, Sam, Merry och Pippin i Gamla skogen), är som en följd av att skogarna nu börjat slå tillbaka mot de inkräktare som tidigare behandlat dem illa.
Evans skriver: ”By the time of the Third Age, this hostility has hardened into something like a general environmental principle according to which Men and other races are alienated from wild regions of the landscape”. Här skulle man kunna vända på Evans’ tankegång och säga att skogen Lothlórien, och det sätt på vilket alverna bebor och sköter om den, visar på det motsatta förhållandet, nämligen ett förhållande när levande varelser inte är i främlingskap (alienerade) inför skogen, utan lever i samklang med den. Detta att de levande varelserna, främst alverna i detta fall, lever i samklang med snarare än i främlingskap inför skogen, ger en antydan av en annan, fullödigare tillvaro, som ger en bild av hur den tillvaro måste ha varit som skapelseberättelsen i Första Mosebok förtäljer om. Tolkien skriver på följande vis i ett brev:
Den har, naturligtvis, inte samma slags historicitet som NT, som är praktiskt samtida dokument, medan Genesis är skilt av vi vet inte hur många bedrövade landsflyktiga släktled från Syndafallet, men visst fanns det ett Eden på denna mycket olyckliga jord. Vi längtar alla efter det, och vi ser ständigt skymtar av det: hela vårt väsen, när det är som bäst och minst fördärvat, som mest älskvärt och humant, är fortfarande dränkt i känslan av ”landsflykt”. – J.R.R. Tolkien, ur brev 96 till sonen Christopher, den 30 januari 1945
Jag vill hävda att beskrivningen av Lothlórien i sig är en av dessa skymtar av Eden som Tolkien talar om, vare sig han avsåg detta eller inte. Magdalena Maczynska är i artikeln J.R.R. Tolkien’s Mythical Creations inne på någonting liknande när hon i allmänna ordalag (och alltså inte särskilt om Lothlórien) talar om att träden mallorns är träd som påminner minnet om det förlorade hemland i Valinor som alverna i Midgård inte längre har tillgång till: ”mallorns are a living reminder of the Blessed Realm that the rebellious Elves managed to preserve in their abodes; they reflect the longing of the Galadhrim who have tried to recreate their homeland in Middle-Earth”. (Representations of Nature in Middle-earth)
I Tolkiens värld och ännu mer i hur naturen i Lothlórien beskrivs, framträder naturen med omedelbar klarhet inför den som bebor den (och inför läsaren), en tid när den ännu inte var förgivettagen, när solen sken med det ljus som endast tillkom dess första morgon, när vattnet i källorna ännu förflöt orörda genom Ardas, jordens, ådror. Jorden var ännu i sitt begynnande grynande, som en vår i mognande, växtlikt blommande. Läsaren får, liksom alverna, gudarnas första levande skapelser, under tidens morgon uppleva den första daggfriska erfarenheten av naturen och av sina sinnen.
info@opulens.se
