ESSÄ. Med utgångspunkt i J.R.R. Tolkiens möte med drottning Elizabeth II har Vincent Flink Amble-Naess skrivit en fascinerande essä om avförtrollning och återförtrollning.
J.R.R. Tolkien står på borggården framför Buckingham Palace, i svart frack och med ett leende på läpparna. Året är 1972. Don McLeans hitsingel American Pie toppar Billboard-listorna i Tyskland, Frankrike och USA. Författaren till Sagan om ringen-trilogin har kammat det vita håret bakåt, och hängt sina akademiska insignier över bröstet. Vid det här laget har han bara några månader kvar att leva, och de blåa ögonen har bleknat av gråstarr. Han har rest hit från sin bostad i Oxford för att under högtidliga former sväras in i den brittiska imperieordern. Men först vill han stanna upp, och betrakta byggnaden under tystnad.
Det finns större byggnader i London – skyskrapor som Millbank Tower, Shell Centre och S:t Helen’s – men ingen av dem är lika ståtlig som Buckingham Palace. Palatset är byggt för att få människor att känna sig små när de betraktar det, och arkitekten har uppnått sitt syfte med råge. Fasaden är utsmyckad med floralmönster, och pelarna vid huvudingången är välvda för att ge intryck av att svikta under byggnadens tyngd.
Redan i småskolan har Tolkien lärt sig att den som bor därinne regerar på gudomligt mandat. Om några minuter ska han träffa henne för första gången, i imperieorderns kapell, där orkestern just har stämt upp till högtidsmarschen. Hennes namn är Elisabeth II, och hon är drottning av Storbritannien, kyrkans beskyddare och samväldets överhuvud.
I sina böcker har Tolkien skrivit om en annan drottning, Galadriel. I den gyllene skogen Lóthlorien regerar hon över sina alviska undersåtar vid sidan om sin gemål Celeborn. Läsaren möter henne första gången mot slutet av trilogins första bok, The Fellowship of the Ring. Den ondskefulle Sauron har återuppstått från de döda och hotar att erövra hela den fria världen. Det enda som står mellan honom och herraväldet är en förtrollad ring, som berättelsens oansenliga huvudperson Frodo Baggins har i uppdrag att förinta.
Galadriels öde är därför uppbundet med Saurons
För att lyckas med uppdraget måste Frodo nå fram till ett brinnande berg på andra sidan jorden. Och under resans gång förföljs han och hans medresenärer av Saurons lakejer. Det är emellertid inte bara vålnader, trollkarlar och demoner som jagar dem. Själva naturen tycks vilja hindra deras framfart. När de färdas genom ett bergspass visar det sig att berget har en egen vilja, och vill se dem begravda i snö. När de vandrar genom en mörk skog blir de angripna av ett pilträd, och får nästan sätta livet till innan en vän kommer till deras undsättning.
Vid Lóthlorien upphör strapatserna. Det ligger ett lugn över skogen, och ett ständigt gryningsljus. Uppifrån trädkronorna hörs skratt och glada sånger. Det är Galadriels undersåtar, alverna, som gläds åt skogens skönhet. Platsen är fredad från omvärldens ondska. Det är nämligen inte bara utposterna i träden och bågskyttarnas slanka pilar som försvarar alvriket mot Saurons makt. Kring sitt finger bär Galadriel en egen ring. Den är knuten till den Frodo har i uppdrag att förgöra. Galadriels öde är därför uppbundet med Saurons. När han går under ska också hon förlora sin makt.
I ett förtroligt samtal med drottningen får Frodo reda på vad som kommer att hända när hans uppdrag är slutfört, och härskarringen har omintetgjorts. Lóthlorien förtvinar och sveps bort av tidens vågor. Alverna tvingas lämna världen för gott eller glömma sin visdom och förtvina till en primitiv tillvaro.
Medan Galadriel talar är hon omgiven av en magisk nimbus. Frodo beskriver henne som outhärdligt vacker, fruktansvärd och dyrkansvärd. Hennes makt ter sig obegränsad, liksom hennes skönhet.
I en oförglömlig mening beskrivs hur Frodo betraktar Galadriel när brödraskapet lämnar Lóthlorien: som både närvarande och frånvarande, som en levande drömsyn av något som sedan länge försvunnit ur världen. Galadriels makt är på väg att dala. Den magiska ringen på hennes finger är snart ett obetydligt smycke.
Men i takt med att makten försvinner, försvinner också någonting annat – någonting magiskt.
Intill sin död insisterade Tolkien på att hans berättelser inte utspelade sig i en fiktiv värld. I stället var de tänkta som en mytologisk förhistoria till vår egen. Vi sitter därför med facit i hand, och kan utan svårighet föreställa oss det händelseförlopp som Tolkien menade skulle äga rum efter romantrilogins slutscener, då ondskan är besegrad och Galadriel seglar över horisonten:
Människorna bränner ner de förtorkade bokträden i det som en gång var Lóthlorien, och anlägger åkermark. Vardagens vedermödor underlättas genom en serie tekniska landvinningar. Man bygger fabriker och motorvägar. Människorna blir allt rikare och allt nöjdare. De kuvade folken reser sig och går till val för att välja sina ledare. Jämlikhetens tid tar vid. Men i takt med att makten försvinner, försvinner också någonting annat – någonting magiskt.
Den högsta dygden i Tolkiens värld är en form av vördnadsbjudande skönhet, som utstrålas inte bara av Galadriel, utan av flera av de goda härskarna i Ring-trilogin. Ofta beskrivs egenskapen med ordet kingliness, eller konungslighet. Hos Tolkien betecknar ordet inte enbart en plats i makthierarkin, utan har även estetiska och inte minst moraliska konnotationer: Skönheten, godheten och makten strålar samman i en person – monarken.
I våra dagar fortsätter monarkerna visserligen ikläda sig maktens insignier – kronan, spiran och kedjan – men i takt med att deras verkliga makt blir svagare, ter sig föremålen för varje generation som alltmer meningslösa. För många av oss framstår de redan idag som en samling löjeväckande prydnadsföremål.
Ring-trilogin är en sorgesång över en förlorad värld, som var full av hjältemod, uppoffring och trolldom, men som var dömd att gå under för att ge plats åt en säkrare och mer prosaisk tillvaro.
Professor Tolkien står kvar på borggården till Buckingham Palace. Han låter blicken vandra från fasaden och rör sig in i byggnaden. Dörrarna till kapellet står öppna på vid gavel, och tonerna av högtidsmarschen strömmar ut i korridoren. En rödklädd vakt följer honom i spåren, redo att bistå om den åldrade hedersgästen skulle kantra åt sidan. Tolkien går fram till altaret och böjer sitt knä mot marmorn. Drottningen lägger svärdet över hans axel och förklarar honom riddare av imperieordern. Men något är fel: Imperiet är upplöst sedan ett halvsekel, och riddarna finns bara kvar i sagorna. Tolkien höjer blicken, och plötsligt framstår drottningen som hon verkligen är: en tjänsteman i hermelinmantel, som vantrivs i det ämbete hennes fader lämnat henne, liksom fadern en gång vantrivdes i sitt.
Tolkien reser sig och ser misstroget på kvinnan framför honom. Deras blickar möts, och de förstår varandra. Fastän de inser det löjliga i hela situationen, enas de om att hålla god min och låta skådespelet fortsätta.
Orkestern spelar vidare. Magin finns kvar i världen. Tillvaron är underbar.
info@opulens.se
