LITTERATUR. Sofokles, Boccacio, Mann och Roth – alla har de skrivit odödliga verk som inte bara underhåller, utan också rör och berör i dessa coronatider. Kanske kan läsningen även hjälpa oss att få perspektiv på det som pågår just nu – all den panik, förvirring och rädsla som sköljer över oss, skriver Erik Cardelús.
Joe Hill gav oss en gång uppmaningen att inte sörja, utan snarare organisera oss. I dagens deppiga och panikanstrukna pandemiska tider innebär en sådan uppmaning framförallt att hörsamma den medicinska expertisen och inte dra igång några panikdrev, men även att vara hjälpsam och solidarisk mot omgivningen, speciellt mot personer som tillhör riskgrupper.
Bortsett från detta behöver vi hålla uppe livsmod och välbefinnande. Detta kan naturligtvis göras på många olika sätt, beroende på personliga preferenser och resurser.
Ett beprövat sätt, som dessutom minimerar risken att smitta andra under tiden, är att läsa. För läsning medför ingen direktkontakt med andra människor, inga folksamlingar eller problematiska transporter. Bara narrativa transporter, diverse självvalda och fascinerande färder in i något utöver det vanliga. Och det ekologiska fotavtrycket är dessutom minimalt, speciellt om man tar en oläst bok som redan finns hemma, köper någon begagnad lektyr eller lånar en e-bok från biblioteket.
Vad ska vi då läsa? Här finns två spår. Antingen läser vi något som frikopplar tankarna från den pågående coronakrisen eller så väljer vi något som skapar katharsis, den förhöjande och förståelsebringande effekten som de gamla grekiska tragöderna försökte få oss att uppnå.
Låt oss följa katharsisspåret och inrikta oss på dess mest emblematiska verk, Kung Oidipus av Sofokles. Oidipus som förutspåddes dräpa sin far och äkta sin mor, men som ställdes ut i skogen vid födseln för att undkomma sitt öde.
Resten känner nog de flesta kanske till, men det tål att påminna sig om att detta klassiska ödesdrama inledes med att pesten härjar i Thebe, staden där Oidipus varit kung i 15 år och utanför vars stadsmurar han nyligen dräpt en man. Offret råkar dessutom vara hans egen far. Allt detta sker helt ovetandes hos den rättrådiga kung Oidipus som försöker dämpa den panikslagna och infekterade stämningen i staden.
En annan klassiker är Albert Camus Pesten. Boken skrevs 1947, i andra världskrigets efterdyningar. Romanen har ofta läst som en allegori över den människoskapade farsot som drabbade Frankrike under andra världskriget, nämligen naziockupationen och alla medlöpare som såg en chans att stiga graderna och skaffa sig fördelar. Men nu har läsningen blivit en annan och Pesten säljer som smör igen, en unikt hög försäljning som skjutit fart med coronaviruset och dess härjning. Även här hemma är det svårt att få tag på romanen. Så nog finns det ett behov att förstå de kärva tider vi lever i.
I Pesten får läsaren följa en läkare som skriver dagbok, där man förtecknar vad som händer. Han möter en jesuitpater, som febrilt och förtvivlat, söker svar hos Gud. Varför har vi drabbats av det här? Vad är meningen? Sedan möter vi en journalist som först försöker fly, men som bestämmer sig för att vara kvar och kämpa. Kämpa aktivt och handgripligt, långt bortom den betraktande och rapporterande journalistrollen.
Handlingen utspelar sig Oran, i de algeriska trakter där nobelpristagaren Albert Camus föddes och växte upp i ett enkelt arbetarhem, långt bortom de finlitterära salongerna i Paris. Camus liv ändade en tragisk bilolycka 1960, men hans verk fortsätter att leva och sälja.
Precis som i det existentialistiska paradverket Främlingen imponeras man här av gestaltningen hos Camus, sättet som de filosofiska och moraliska spörsmålen skildras. Hur agerar vi människor när katastrofen slår till? Och vad har vi för ansvar – för oss själva och för andra?
Decamerone associeras sällan till enbart pesten, utan förknippas mer med det vågade innehållet. Boken ansågs länge som skändlig och syndig enligt de katolska normerna, rent av pornografisk. Men idag lär ingen hoppa till inför berättelserna i detta epokgörande verk.
En annan klassiker är Boccaccios Decamerone. Om Dante skapade den moderna italienskan under den tidiga renässansen i Toscana, satte Boccaccio (1313-1375) prosans konventioner, alltså berättartekniken. Boccaccio hade egna erfarenheter av digerdöden. Boken påbörjades år 1348, samma år som pesten tog Florens i sitt dödliga grepp. Så nog kunde man marknadsföra romanen med ”based on a true story” med dagens språkbruk.
Sju unga damer och tre ungherrar flyr pesten och isolerar sig på ett lantställe utanför Florens. De är alla rikemansbarn, med den priviligierades möjlighet att fly eländet i staden. För att hålla humöret uppe berättar man historier för varandra, en vardera under tio dagar, vilket förklarar titeln Decamerone – de tio dagarna. Parallellen till Tusen och en natt ligger nära.
Decamerone associeras sällan till enbart pesten, utan förknippas mer med det vågade innehållet. Boken ansågs länge som skändlig och syndig enligt de katolska normerna, rent av pornografisk. Men idag lär ingen hoppa till inför berättelserna i detta epokgörande verk.
Men i Decamerone finns gott om metalitterära aspekter, berättande om berättande, exempelvis: ”Dioneos novell var slut, men omedelbart efter de sista orden började sällskapet livligt diskutera varenda detalj i berättelsen. Än prisade man en sak, än klandrade man en annan, och alla uttryckte sin mycket personliga mening.” Här kommenteras även pesten: ”Som ni alla vet, är det i morgon fjorton dagar sedan vi lämnade Florens – vilket vi ju gjorde för att skydda våra liv och under någon tid slippa det elände som på grund av pestens härjningar ryms inom stadens murar.”
Även i den tyske nobelpristagaren Thomas Manns författarskap spelar pandemier en central roll. I både Bergtagen och Döden i Venedig kastar sjukdom och död tunga tematiska skuggor, fast på olika sätt. Om Döden i Venedig fungerar som ett förtätat ödesdrama, är Bergtagen en monumental bildningsroman som slukar upp läsaren, ett verk som det tog hela elva år att slutföra. Ett ruttnande och peststinkande Venedig eller en intrigkantad och infekterad vistelse på ett sanatorium i de schweiziska alperna. I båda fallen möter vi kulturmän – Gustav von Aschenbach och Hans Castorp – som brottas med sig själva, sina drifter och tidens konflikter.
En nutida variation på detta epidemiskt existentiella tema finns i amerikanen Philip Roths sista roman, Nemesis från 2010. Roth, som till skillnad från Camus (1957) och Mann (1929), aldrig belönades med Nobelpriset, trots att många ville och trodde att han skulle få det. Även hos Roth har vi att göra med en förtätad kortroman, inte helt olik Döden i Venedig i dess tragiska obeveklighet.
I Nemesis tas läsaren tillbaka till den heta krigssommaren 1944, då en polioepidemi svepte över USA. Huvudperson är den rättrådiga och handlingskraftiga Bucky Cantor, en ung judisk man som arbetar som fritidsledare i staden och som på nära håll upplever hur polion skördar sina offer bland de judiska pojkarna som han dagligen träffar i sitt arbete. Till en början står Cantor stark i övertygelsen om att förnuftet och rättvisan ska segra, inte paniken, ursinnet och misstänksamheten som härjar i staden.
Allt sätts på prov då Bucky Cantor ges möjlighet att ta sig bort från den stekheta poliohärjade staden Newark och istället arbeta på en sommarkoloni på landet. Bucky drabbas av samvetskval. Ska han lämna sin plats som fritidsledare? Låta pojkarna insjunkna och dö? Ska han svika dem? Med i beslutet finns också hans fästmö som redan arbetar i den trygga svalkan på en sommarkoloni, nära skog, frisk luft och vatten. Som ödesmättad fond rasar det andra världskriget, ett krig från vilket den atletiska och plikttrogne Bucky frikallats på grund av sin dåliga syn.
Sofokles, Boccacio, Mann och Roth – alla har de skrivit odödliga verk som inte bara underhåller, utan också rör och berör i dessa coronatider. Kanske kan läsningen även hjälpa oss att få perspektiv på det som pågår just nu – all den panik, förvirring och rädsla som sköljer över oss, världen över. Känslor och upplevelser vars mästerliga gestaltning vi finner i dessa litteraturhistoriska mästerverk.
info@opulens.se
