LYRIK. Håkan Sandell är här på intet sätt en färdig poet. Han är som alla andra i den åldern, en sökare, som arbetar med olika redskap, finner goda korn, att odla vidare och frön, som kanske aldrig blir sådda eller får växtkraft. I ett sparsamt efterord talar han själv om att pröva olika nycklar, skriver Bo Bjelvehammar om Himlen tippar över, ett urval av tidiga Sandell-dikter.
Himlen tippar över av Håkan Sandell
postpunkpoesi
1981 – 1987
Fri Press
Håkan Sandell har gett ut ett tjugotal diktsamlingar och han hör till de ledande poeterna i sin generation. Han var en av medlemmarna i Malmöligan, som fanns mellan 1986 och 1993. Ligan odlade en motkraft mot Stockholm och hade goda kontakter över sundet med såväl poeter, särskilt Michael Strunge, som bokhandlare.
Håkan Sandell och andra poeter och konstnärer grundlade på 90-talet retrogardismen, en rörelse som hävdade att traditionen är nödvändig för den radikala, konstnärliga kraften.
Författaren har under lång tid levt utanför Sverige, först i Köpenhamn och sedan i Oslo, där han nu bor och verkar.
Detta är ett urval av Håkan Sandells tidiga dikter, tillkomna under 1980-talet, ett uttryck för en avantgardistisk alternativkultur, som efteråt kommit att kallas postpunk. Dikterna är i huvudsak hämtade från tidskrifter, fanzines, antologier och opublicerade manuskript. Boken har ett initierat förord av Thomas C Ericsson, en gammal undergroundförläggare.
Samlingen är försedd med rikliga, dokumentära noter.
Dikterna fångar nuet i flykten, bredvid kroppar i betong, värmealstrande asfalt och slitna husfasader; människor söker sig till källare, till lokaler med dunkelt ljus, sunkig inredning och lufthav med märkliga dofter. I dessa omgivningar, i ögonblick med drogreferenser, föds en dikt, med livskraft och den vävs i musikens språk med både charm och rytmik.
Tonen kan variera från febrig och suggestiv till ett sökande med oro och ängslan, men det finns hela tiden en fri uppstudsighet och en respektlöshet. Och ett ställningstagande för de små och glömda människorna, för de marginaliserade och de människor som lever i samhällets utmarker.
Håkan Sandell är här på intet sätt en färdig poet. Han är som alla andra i den åldern, en sökare, som arbetar med olika redskap, finner goda korn, att odla vidare och frön, som kanske aldrig blir sådda eller får växtkraft. I ett sparsamt efterord talar han själv om att pröva olika nycklar. Det är väl just i detta prövande, som utvecklingen sker. Det är här poesin får form och mognar och innehållet får en stabilitet och en renhet. Men och det är viktigt att säga, i dessa dikter finns en grogrund för något större. Håkan Sandell har ett utpräglat seende, en instinktiv förmåga, att uppmärksamma det som han har runt omkring sig. Och inte bara fånga det, utan även gestalta det på ett eget sätt.
Allt detta har han nu arbetat vidare på och det går mot sin fullbordan. Därför är han idag en stor poet, men tyvärr underskattad.
Jag avslutar med början på den andra dikten i samlingen;
”Himlen tippar över
Och regnet slår snett in mot husen
Jag trycker mig in mot porten
Och smalnar upp mot väggen
Tills inget längre syns”
bobjelvehammar@opulens.se
