ÅTERBLICK. “För just så är det. Helena Looft gestaltar en kvinnas totala besatthet av en förälskelse som aldrig fick sin fullbordan. Det är ett både ovanligt och intressant berättartekniskt grepp. Någon utvecklingskurva finns egentligen inte”, skriver Clemens Altgård.
För ett par veckor sedan såg jag den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs pjäs Det svarta vattnet på Malmö stadsteater. Texten i den pjäsen berättar om några unga människor, från helt olika sociala miljöer, som fann en gemenskap en sommar för 20 år sedan och vad som hände sedan. Det hela berättas genomgående med snabba klipp mellan ett då och ett nu. Ett centralt motiv utgörs av ett ungt pars förälskelse och hur tiden och sociala omständigheter skiljt dem åt. Han gör karriär och utses till inrikesminister, medan hon jobbar som snabbköpskassörska. När de möts efter 20 år på en regnig gata blir det verkligen ett laddat möte. Sättet som det hela berättas på fascinerade mig och jag började fundera på detta med tidssprång och återblickar i teaterföreställningar och filmer, samt hur hopp i tiden genomförs i böcker.
Så började jag läsa Helena Loofts nya roman 13 dagar i augusti (utgiven på Black Island Books). Även där handlar det om en återblick på något som hände för 20 år sedan och även hos Looft är en kärlekshistoria det centrala eller rent av det enda motivet. För just så är det. Helena Looft gestaltar en kvinnas totala besatthet av en förälskelse som aldrig fick sin fullbordan. Det är ett både ovanligt och intressant berättartekniskt grepp. Någon utvecklingskurva finns egentligen inte. Bara återblickarna och framskrivandet av en berättelse om två som först finner varandra men där han i ett tidigt skede sedan vänder sig bort för att aldrig komma åter.
Huvudpersonen i romanen heter Emilia och uppger att hon skriver för att ge sig själv en identitet. Föremålet för hennes kärlek döps om, hon väljer att kalla honom Gabriel. Redan från början läggs premisserna fram, korten ska blandas bort, dimridåer läggas ut. Hon tänker lägga till och dra ifrån. Så som författare av skönlitteratur brukar göra. Först tänker jag att flödet av minnesbilder kanske kommer att mynna ut i ett oväntat och explosivt möte som i pjäsen jag såg, Det svarta vattnet. Men det sker aldrig.
I stället skriver Looft via berättarjaget fram ett slags förunderlig fantombild, av en skön yngling, som förblir skimrande och undflyende boken igenom. Som sagt är detta ett okonventionellt berättartekniskt grepp och kanske just därför så fängslande. Precis som hos Schimmelpfennig drivs berättandet av de ständiga och snabba sprången i tiden mellan det som en gång var och nuet. Med förtätade och korta meningar skriver Looft fram bilder från Söder i Stockholm för tjugo år sedan. Det blir ett slags självrannsakande bekännelseskrift men i denna vävs också en hel livsberättelse in.
På romanens sista sida så skriver sig så Emilia fri från besattheten, minnet av mannen kallad Gabriel. Emilia talar där om hur hon under skrivprocessen fått honom att vända tillbaka. Vilket ska förstås som att det är en minnesbild som väckts till liv och att detta fantasiobjekt, denna fantom/vålnad varit närvarande som lyssnare och mottagare av det skrivna. Till slut tar Emilia avsked, även om meningen ”Jag hoppas att vi ses igen”, skjuts in före det sista ordet: ”Adjö”. Det spöklika i det där förlänar nästan ett slags gotisk stämning åt bokens avslutning, men där finns också ett stänk romantisk ironi.
I den skrivcirkel jag leder denna höst så hade jag som en första övning att alla skulle försöka skriva om ett minne de helst skulle vilja bli av med. (Det var för övrigt innan jag hade läst Helena Loofts roman.) En av mina cirkeldeltagare valde då att skriva om vikten av att minnas så mycket som möjligt, även de tråkiga, smärtsamma eller pinsamma sakerna. Jag är benägen att hålla med. Helena Loofts roman 13 dagar i augusti visar hur ett huvudsakligen negativt, om än bitterljuvt, minne kan transformeras till insiktsfull prosa.
clemens.altgard@opulens.se
