ROMAN. ”Thuân är en författare man läser med behållning, mycket tack vare hennes klara, stilsäkra prosa och – inte minst – skärskådande blick,” skriver Erik Bovin som läst den mångbottnade romanen ”Hissen i Saigon”.
Hissen i Saigon av Thuận
Översättning: Tobias Theander
Bokförlaget Tranan
Tonen slås an redan i inledningen av ”Hissen i Saigon”, som tack vare översättaren Tobias Theander introducerar Thuân för en svensk läsekrets. Platsen är Saigon. Modern till en vietnamesisk familj, tillhörande landets nyrika elit, dör i en hissolycka. Sonen har byggt ett bostadshus – landets första med hiss. Några dagar efter invigningen påträffas hennes lik. På grund av ett öppet hisschakt har hon fallit från takterrassen ned till bottenplanet. Märkligt med tanke på att hissen fungerade som den skulle vid invigningen.
Dottern som arbetar som språklärare i Paris reser till Saigon för att delta på moderns, minst sagt, påkostade begravning. Begravningen som förevigas på en dvd-skiva är så teatral att den liknas vid en Hollywoodfilm. Ett uppriktigt sörjande får här ge vika för en mekanisk men elegant uppvisning, ett poserande utan dess like. Det är inte utan att mina associationsled går till Guy Debord, och hans teori om skådespelssamhället. Denna falskhet säger kanhända något om det sociala skikt Thuân så inträngande skildrar, om än med humoristisk distans. Det är inte heller orimligt att tänka sig att förljugenheten tenderar att nå absurda nivåer i en totalitär stat, där man ständigt måste vakta sin tunga. Detta, om någon, vet Thuân. Hon är dessvärre en av de författare som drabbats av landets hårda censur.
Dottern hittar ett svartvitt foto av en man som legat dolt i en av moderns anteckningsböcker. På baksidan står hans namn: Paul Polotski. Men även ett årtal med stor symbolik – 1954 – samt en adress som leder henne tillbaka till staden hon kom ifrån; Paris. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om sin mor och denna, för henne själv, okända man.
Frågorna hopar sig utmed sökandets gång. I jakten på ledtrådar blir ett antal personer uppringda, merparten är fåordiga eller helt tysta i luren, en del av dem säger upp sitt nummer dagen efter påringningen samtidigt som gåtan, ”Paul Polotski”, växer. Det är spännande och enigmatiskt så det förslår, även om denna roman har mer gemensamt med en roman av Patrick Modiano än en pusseldeckare.
Likt en pjäs av William Shakespeare verkar romanen på flera plan. Thuân har lyckats nå en bred läsekrets genom att följa Shakespeares devis (som han lånat från Horatius) om att förena ”nytta med nöje”.
Romanen är späckad med detaljer som kan tyckas oansenliga för mysteriet men helt centrala på ett symboliskt plan: Som att modern, som var något av en primadonna, lyckades dö med huvudet bevarat för att hon, som dottern föreställer sig, gjorde allt för att hålla huvudet högt när hon föll. Eller det besynnerliga faktum att modern på förhand bestämt att hennes begravning skulle hållas i Saigon i stället för hemstaden Hanoi. Den franska adressen på baksidan av fotot får en dessutom att associera till den franska kolonialmakten. Som om detta inte vore nog är årtalet på baksidan av fotot, 1954, året då slaget vid Dien Bien Phu utspelade sig.
En allegori? Jag är inte helt säker. Det råder dock inget tvivel om att ”Hissen i Saigon” är en spännande, lurig och mångbottnad roman. Thuân är en författare man läser med behållning, mycket tack vare hennes klara, stilsäkra prosa och – inte minst – skärskådande blick.
info@opulens.se
