SUMMERING. “Kärlek och främlingskap handlar om hur det gick. Exilen är åter, kanske för sista gången, Theodor Kallifatides ämne”, skriver Gunnar Lundin.
Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides
Albert Bonniers förlag
Redan på sjuttiotalet fick Theodor Kallifatides sitt genombrott med en trilogi om människor och händelser under det grekiska inbördeskriget och om dess efterspel. Och nu, åttiotvå år gammal, ger han ut en erotisk roman om den tjugotreårige Christo, omisskännligt lik författaren, och de första åren i Sverige.
Först epiker, nu, sent på jorden, en självbiografisk författare som skriver om problemfyllda ämnen. Ett nytt land, hårda läroår då botten nås när han bjuder ut sig som prostituerad i Humlegården. Förälskelse, svartsjuka.
Och ständigt återkommande: förhållandet till det nya språket. När han talar svenska låter han kraxig och pipig. Det är ett långt stycke från det mjuka och lågmälda modersmålet. En av de insiktsbärande aforismerna blir: ”Man måste inte bara byta språk. Man måste också byta hjärta och njurar.” Ingen kan bli en riktig författare utan att skriva med hela sig. När detta skett – och Kärlek och Främlingskap är dramat om detta skeende – har man kommit fram till ett åtminstone provisoriskt hem.
Den självbiografiska romanen Det gångna är inte en dröm (2010) klipptes av som mitt i ett anförande. Här talar han till punkt. En punkt som kan vara en ny början. Trots invandrartemat gestaltar romanen något djup allmänmänskligt: det enskilda – arketypiska – dramat att ”gå ombord på sin berättelse”.
I Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) finns hjärtat i Kallifatides personliga mytologi. Under en demonstration mot diktaturen i Grekland förföljs han av polisen och lyckas gömma sig i en biograf. Där går Ingmar Bergmans Jungfrukällan. En medelålders man rycker upp ett ungt träd med rötterna. Framför allt blir det upplevelsen av det svenska idiomet där orden fortfarande tycks betyda något: en motsats till Grekland där orden är till salu och den offentliga lögnen härskar. Han tar en lingafonkurs i detta språk som, säger hans flickvän, man fortfarande kan berätta sagor på. Det bästa sättet att lära ett språk är att ha en kärlek till det. Den kommer att finnas med på varje sida i Kallifatides omfattande oeuvre.
I Stockholm är verkligen Christo en planta uppryckt med rötterna. De första Sverigeåren får inslag av mardröm. Vändningen sker när han blir inackorderad hos en änka på Östermalm, en överstinna av den gamla och i sin generositet ädla stammen. Hon ordnar diskjobb på ett kafé. Hon nöter in svenskans nyanser. När lärjungen kommer in på universitetet gråter hon av lycka. Men de första åren med en stormig förälskelse i en gift kvinna på studenthemmet Strix är en tid av obestämt främlingskap.
Reflektionerna om invandrarens främlingskap i Ett nytt land utanför mitt fönster fortsätter i den nya romanen. Tillkommit har en ny betoning. Det finns invandrare som tjurskalligt håller sig till sina landsmän, för att inte förlora sin grekiska identitet. Men så får man inte ett nytt hem. Utanförskapet permanentas. Inte heller blir man hemma genom att glömma sitt ursprung. Det är lika svårt, heter det, som att ställa en planta i luften. I själva verket tycks det vara så att invandraren just genom att i en ny kultur tillägna sig det nya språket bevarar sin grekiska identitet: först då kan han skriva den för sina nya landsmän. Detta finns i allt jag läst av Kallifatides. Öppna en bok, och läs själv.
Christo skriver en uppsats om katharsis hos Aristoteles. Nu blir – med vassare accent – nikomachiska etikens författare och de andra grekiska filosoferna, plus en modernist som Konstantinos Kavafis, aktörer i romanen. Den antika traditionen finns i vardagens detaljer och trivialiteter, framför allt i allvarliga val och handlingar. Den lever upp i exilen. Och den lyser upp för oss, vi som sett den som torr lärdom, ”antikt”, utan dagsaktuell realitet och relevans.
Måttan ger ton även när motiven är krig och passioner.
Antagligen kunde inte Kallifatides ha skrivit romanen förrän nu, med åttiotvå år på nacken. I bakgrunden till de trista och stormande åren finns nu en erfaren och förnuftig filosof, gift med en svensk kvinna och far till en son och en dotter som ”jordade” honom. Den självbiografiska Det gångna är inte en dröm slutade med att den unge Theo flydde från Aten till Stockholm och Sverige. Det är som behövdes det ett djupt andetag innan fortsättningen kunde ta vid. Kärlek och främlingskap handlar om hur det gick. Exilen är åter, kanske för sista gången, Theodor Kallifatides ämne.
Även om romanen handlar om en tjugotreårig greks passioner, bitvis erotiska monomani – morgonljuset kommer och ”dagen lyfter på kjolen” – är det måttan som ger ton åt berättelsen. Måttan ger ton även när motiven är krig och passioner.
Är Horatius aurea mediocritas – den gyllene medelvägen – något endast hetlevrade sydlänningar behöver? Myten om den ljumma medelsvensson är falsk. Någon sådan existerar inte. De ljumma är inte fler här än i andra kulturer. Det finns förstås ett stänk sanning i Montesquieus tes om klimatets inverkan. Men människan är sig lik. Den förälskade råkar i brinnande svartsjuka. Den åldrade ser sina vänner dö. När de rika blir rikare och de fattiga fattigare säger de havsomflutna grekerna: ”När havet blir yoghurt har den fattige ingen sked.” I Sverige: ”När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked.” För greken är solen en krullhårig yngling, för svensken en ung kvinna med långt, blont hår. Följden är en ontologisk skillnad som ställs på sin spets i poesin, som blir svåröversatt. Men skillnaden blir, hos Theodor Kallifatides, just en tillgång.
Om Ett nytt land utanför mitt fönster var en essäistisk skiss till frågan om invandraren är Kärlek och främlingskap en sorts summering. Är det en avslutning eller en ny början?
info@opulens.se
