PROSA. “En alldeles fantastisk berättelse är det. Och ändå med en ljusglimt av hopp på slutet,” är Gregor Flakierskis omdöme om Kirsten Thorups roman Intill vanvett, intill döden.
Intill vanvett, intill döden
av Kirsten Thorup
Översättning: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag
Det börjar på ett tåg. Det råder trängsel, trötthet, det är yrsel och ömma fötter, ovälkommen närhet och obehagliga avdunstningar av kroppsodörer. Kirsten Thorups roman ”Intill vanvett, intill döden” börjar hösten 1942 och danska Harriet är på väg till München för ett besök hos ett par vänner. Hennes man har nyligen stupat som frivillig stridspilot i det finska flygvapnet, och hon behöver vila upp sig i det nya Tyskland. Konfrontationen mellan hennes bild av Tredje riket och verklighet blir till en omvälvande chock.
Harriet och hennes man Gerhard är inte nazister, men inte heller motståndare till nationalsocialismen. Gerhard vill strida för Finlands frihet – och mot bolsjevismen. När han stupar blir det centralt för Harriet att förbli hans ideal trogen. Intill vanvett, intill döden.
Visserligen ogillar Harriet och Gerhard starkt den tyska ockupationen av Danmark, men de inser på samma gång att det är bara tillsammans med nazisterna som de kan slåss för Finlands sak och mot Sovjetkommunismen. Hur löser man den motsättningen? Enkelt, genom en logisk kullerbytta som förklarar Danmark som ”allierat och ockuperat”.
Hela Harriets förhållningssätt till världen präglas av denna ambivalens. Och hon behöver inte alltid bryta mot logikens lagar för att kunna hålla ihop sin verklighetsuppfattning. Det går precis lika bra att vädja till tolerans och vidsynthet. ”Okunskap främjar tvärsäkerhet”, man måste se det från båda sidor, allt är inte svart eller vit, och så vidare.
Det är en inställning som det är lätt att sympatisera med, men en fråga som blir alltmer påträngande i romanen är när en liberal attityd övergår från öppenhet och respekt till ett sätt att inte ta ställning, eller rent av att acceptera ondskan.
Det Tyskland som möter Harriet är ett land i krig där det råder brist på det mesta, utom fanatism, förtryck, propagandalögner och paranoia. Men trots sin förfäran över den nazistiska verkligheten kan Harriet inte förmå sig att helt ta avstånd från det som en gång verkade så lockande.
Det är som om behovet av rationaliseringar, efterhandskonstruktioner och förträngningar är ett överlevnadsvillkor, eller åtminstone ett sätt att hålla sig mentalt någorlunda frisk.
Kanske bottnar Harriets ovilja i hennes egen världsbild, så genomgående präglad av hennes utbildning till gymnastiklärare enligt den tiden ideal om disciplin, uniformitet, kroppskult, föraktet för de svaga och avvikande, och inte minst behovet av ”ett orubbligt system” med en stark ledare i spetsen.
Det är svårt att inte se påtagliga likheter med nazismens ideologi. Och frågan är också hur daterade de idealen är egentligen.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Kirsten Thorup skriver en tät, kompakt prosa, allt i ett enda kapitel, med ytterst sparsam styckeindelning. Det skapar en klaustrofobisk känsla av tilltagande instängdhet, en fasa som inte går att undfly. Det är oerhört suggestivt, nackdelen är just ingenting lämnas outsagt, läsaren sugs in i berättelsen som en passiv betraktare. Men en alldeles fantastisk berättelse är det. Och ändå med en ljusglimt av hopp på slutet.
info@opulens.se
