Tänkvärt om den objektiva verklighetens komplexitet

KOGNITION. “Våra egna perceptioner ger oss sällan rätt information. Våra förnimmelser av värme, smak, färger är blott konventioner.” Lis Lovén har läst Donald Hoffmans Dold verklighet, utgiven på svenska av Fri Tanke förlag.

Dold verklighet – Om evolution, medvetande och perception
Av Donald Hoffman
Översättning: Tom Sköld
Fri Tanke förlag

Det här är en rätt besvärlig bok. Kanske för att den är mångfasetterad och spretar åt många håll. Donald Hoffman har skrivit Dold verklighet, utgiven på Fri Tanke Förlag. Hoffman är professor i kognitionsvetenskap och filosofi på University of California. Hans forskning har väckt uppmärksamhet.

Jag tänker ungefär att han menar så här: Eftersom vi inte upplever hela spektrat av verkligheten med ljus, färger, massa, hastighet, ja alla fenomen, så ser vi aldrig den objektiva grunden för det som finns. Kvar finns våra egna förnimmelser av vad vi upplever. Och de måste grunda sig på evolutionen. Och genom evolutionens gång måste våra upplevelser gallras ut och se till att vi blott tar in det som gagnar överlevnadsprincipen. Den objektiva verkligheten får stå åt sidan.

Man skulle då kunna undra om månen finns som objektiv realitet även då vi inte tittar på den. Eller finns den i samma stund som vi observerar den? Medvetandet som gåta, är det då oåtkomligt för oss? Eller måste vi fortsätta våra observationer för att hitta en lösning på gåtan?

Men om vårt medvetande inte förstår våra kognitionsprocesser, vilken föreställning står då i vägen för oss? Men om det var genom evolutionens processer vi fick våra sinnen då är det giltigt att ta in evolutionsforskning för att studera den belöning vår fitness ger oss.Våra egna perceptioner ger oss sällan rätt information.Våra förnimmelser av värme, smak, färger är blott konventioner. Platon själv menar att vi upplever skuggor av det verkliga. Vår upplevelse av rött, till exempel, är en konvention. Språket i sig kan dölja sanningen.

Forskningen visar att de skilda hjärnhalvorna ser olika saker som inte överensstämmer med varandra. Det är som om vi har två skilda personer inom oss. Men olika nervceller interagerar mellan varandra.

Tidigare har människan forskat om svarta hål, rymden, bundna kvarkar. Nu är det som om forskningen måste ta medvetandet i sitt beaktande. Men vi har liten kunskap om hur hjärnan kan orsaka medvetandet. Frågan jag ställer mig är: Kan vi vara något bortom egot och den biologiska hjärnans mekanismer?Var blir det då av det fria valet? Sambandet hjärna, kropp och omgivning tycks vara ett mysterium.Vår fattningsförmåga tycks begränsad och ofta är det våra egna föreställningar som står i vägen för oss. Vi tror att vi ser verkligheten!

Men om våra perceptioner inte överensstämmer med verkligheten, hur har då evolutionen tänkt sig det hela när vår art utvecklades? Det tycks som om evolutionen döljer sanningen för oss.

Om vi anpassar oss efter omständigheterna kanske evolutionen ger oss belöningar. Väljer vi partner av fri vilja eller det som rent biologiskt är anpassningsbart? Väljer männen partner med skönhet och med tecken på hälsa? Och kvinnor, väljer vi äldre män med status?

Våra gener försöker alltså vidareföra våra anlag… Men då tycks det finnas en kamp där vi samlar på oss poäng. Hoffman menar här att framsteg inom evolutionär psykologi kan ge oss redskap att förstå sexism och förtryck. Men om skönhet inte är en objektiv sanning då finns det en annan slags psykologi som anpassar sig efter evolutionen. Vi har inte sex bara för fortplantningens skull. Det finns flera andra dimensioner här.

Kan våra ögon se verkligheten? Den största delen av hjärnan upptar vårt seende. Så vad är då den tredimensionella verkligheten? Att se är en aktiv process, men vad ser vi? Miljoner nervceller i ögat tolkar vår värld? Förnimmelser av färg kan inte tolkas av fysiken. Känslan av att ha en egen identitet – är det ett paket med nervceller?

Biologin ger oss inte hela sanningen.

Men en dator kan programmeras till att se. Hur överensstämmer då synen i sig med verkligheten? Biologin ger oss bara den förmåga som får oss att överleva. Biologin ger oss inte hela sanningen. Men genom evolutionen blir vårt mänskliga system mer och mer komplext. Ändå har vi en aktiv förmåga till att undersöka.Vi måste ju orientera oss i världen. Och vi löser problem som handlar om liv och död. Men att komma fram till en sanning kräver för mycket energi och tid, så våra symboler vi kommunicerar med kan gå slint. Att se komplexiteten i den objektiva verkligheten har vi inte tid med. Vi är mer komplexa än en fluga, men flugans anpassning handlar om en annan slags objektiv verklighet.

Sen kommer Hoffman in på kvantfysiken. Han drar även fram metaforer utifrån datorns värld. Skärmen vi tittar på är inte verkligheten men vi interagerar med dess ikoner och meddelanden. Dess verkliga skärm är en yta som lurar oss att se en tredimensionell bild. Är våra sinnen då lurade? Vilken konvention samsas vi runt om vi reagerar mer på symboler? För i den värld vi lever i kan vi inte ta in alla komplexa signaler och meddelanden. Vi kan inte omfatta flera dimension. Så att som Hoffman ta i sina diskussioner utifrån tankar om evolution tycker jag är en smart idé. Och det tycker visst många med mig…

Och eftersom flera dimensioner blir för komplexa för hjärnan att bearbeta måste vi anpassa oss efter en konvention. Eller? Är det vår komplexa hjärna som spökar i oss? Frågan är – ja, komplex!