FRIGÖRELSE. “Konsten och teatern bör enligt Goldman inte verka som flykt från verkligheten utan spegla livet och samhällsförhållandena och på så sätt bli till ‘dynamit’ för att förändra och skapa solidaritet”, skriver Lisa Gålmark om Emma Goldman.
Emma Goldman (1869–1940) försvarade i sin tidiga gärning maximen ”ändamålet helgar medlen”. Efter att 1919 ha träffat Lenin – och upplevt hur den ryska revolutionen utvecklade sig alltmer auktoritärt – lät hon anmäla egen avvikande mening och tvingades fly från sina tidigare revolutionskamrater. Metoderna måste vara i enlighet med målet, och yttrandefriheten kan inte sättas på undantag. Rätten till avvikande mening är själva revolutionen, menar hon i sin bok My Disillusionment in Russia från 1923.
”Revolution is dissent”, som Warren Beatty i filmen Reds (1981) låter yttra i gestalt av den amerikanska journalisten John Reed. Fastän detta är ett citat från Goldman, fastän Goldman i verkligheten var ett mer omtalat namn och trots att det existerar ett välskrivet tvåvolymsverk av Goldman att utgå ifrån, en självbiografi som kallats en av de finaste på engelska språket.
Historikern Howard Zinn skrev på 1970-talet pjäsen Emma som tribut till Goldmans arbetarkamp, och försvar av yttrandefriheten, den frihet som stadgas i första tillägget (First Amendment) i den amerikanska konstitutionen och vars inskränkningar Emma Goldman fick uppleva från lokala makthavare, industrimän, poliser och deras sabotage och arresteringar av henne, och till sist när hon blir deporterad 1919, direkt från staten. Hennes älskade USA levererade frihet i konstitutionen, men inte i tillämpningen, vilket för henne, tänkaren, agitatorn och författaren, bekräftade att utbildning och lärdom är viktigare än lagstiftning. Att bli arresterad och satt i fängelse för att ha utnyttjat en av naturen given och dessutom stadgad frihet var en absurditet.
År 1893 intervjuades Emma Goldman i egenskap av seriös politisk tänkare med brett folkligt stöd – särskilt från kvinnor – av landets vid den här tiden främsta undersökande journalist, Nellie Bly på New York World. Några år senare, 1897, sammanfattade Goldman sina kvinnorättskrav i ett kritiskt tal om äktenskapet: ”Jag kräver kvinnans självständighet, rätten att försörja sig själv, att leva själv, att älska vem en vill, eller så många en vill. Jag kräver frihet för båda könen.” Fri sexualitet och kärlek inbegriper det hon kallade ”the intermediary sex”, det vill säga samkönad sexuell frigörelse. Äktenskapet som institution tog hon avstånd från, och tidens prostitution kunde hon till och med betrakta som ett något bättre fängelse än äktenskapet med dess obetalda arbete och sexuella slaveri i hemmet. Hon avvisade all moralism och betonade att fenomenet prostitution istället har ekonomiska och sociala orsaker: misshandel i hemmet, svältlöner och en falsk syn på sexualitet.
Kvinnors kamp handlar inte om att be staten om de lika rättigheter som alla människor redan har (men inte tror och vet om att de har) utan om att kvinnor på egen hand och tillsammans ska frigöra sig från samhällets och religionens puritanism. Kvinnor måste ”vägra tjäna Gud, staten, samhället, maken, familjen genom att göra sitt liv enklare men djupare och mer värdefullt, och genom att befria sig från rädslan för folks åsikter och fördömanden”. Fri kärlek, menar Goldman vidare, är inte lika med kärlekslösa relationer, utan snarare jämlika hänsynsfulla förhållanden.
Även som allmän rörelse bör anarkismen vara livsbejakande och befriande. På ett politiskt möte med åtföljande danstillställning kritiserades hon av en manlig kamrat som ansåg det ovärdigt och opassande för en uppåtstigande agitator att dansa så vilt och lössläppt, varpå hon svarade: ”Jag vill ha frihet, rätten att vara mig själv, allas rätt till vackra och strålande ting. Om revolutionen förvandlas till ett kloster som förväntar sig att jag ska bli en nunna, då är det inte min revolution.” Med ting eller saker avsåg hon enligt självbiografin, ”blommor, musik, teater”.
Teaterkonsten – den sistnämnda ”strålande saken” – utgör mer än ett exempel.
Teaterns sociala roll och estetik är en bortglömd men i hennes tid mycket uppskattad del av Goldmans gärning. Särskilt i början av sin verksamhet talade hon avsiktligt utan i förväg uppställda teser: ”Jag ser fram emot att få höra vad jag kommer att säga”. Modet att tala sig fri, inom vilket ämne som helst, oavsett konsekvenserna, chockerade och hänförde publiken. Med tiden började hon regissera sig själv och sina föredrag, också som performance; kedjar fast sig på scenen för att försvåra för poliserna att arrestera henne; stoppar näsdukar i munnen för att illustrera inskränkningarna i yttrandefriheten.
Såsom historikern Candace Falk uppmärksammat blev föredragen till en yttrandefrihetens teater som kringgick censuren och flyttade fram frihetskraven. Konsten och teatern bör enligt Goldman inte verka som flykt från verkligheten utan spegla livet och samhällsförhållandena och på så sätt bli till ”dynamit” för att förändra och skapa solidaritet. I en tid när arbetares och kvinnors orättvisa och inskränkta villkor var tabubelagda ämnen blev Goldmans fria talteater till stora steg för arbetarrörelsen och feminismen, och därmed för människors rätt över sina egna liv. Efter föreläsningsturnéerna i USA 1906–1916 gav Goldman ut verket The Social Significance of the Modern Drama (1914) om sina favoritdramatiker där hon särskilt hyllar August Strindberg, Henrik Ibsen och G.B. Shaw. Teatern kan och bör sprida socialt betydelsefulla idéer, skriver hon och delar August Strindbergs syn på kvinnors rätt (minus rösträtten) som han förordar den i Giftas I: Kvinnokampen måste vara en del av klasskampen.
Hon talade om teater på lunchrasten för gruvarbetare flera hundra meter under jord, och för kvinnosällskap i fina salonger. Hon föreläste om teater på jiddisch i New York och grundade dramaklubbar i de städer hon besökte; under en tid arbetade hon som manager för en rysk teatergrupp på turné i USA. Dramatikern Eugene O’Neill (Nobelpriset i litteratur 1936) uppmärksammade hennes arbete, skapade en av sina roller utifrån Goldmans personlighet och skickade henne sin pjäs (The Iceman Cometh, 1939; Si, iskarlen kommer! översättning Sven Barthel, 1947) när hon satt i fängelse. Under exilen i Ryssland träffade Goldman teatermannen Konstantin Stanislavskij, och senare i England på turné 1925 försökte hon (förgäves) få sitt manus publicerat om sambandet mellan sociala förhållanden och de moderna ryska dramatikerna Gogol, Gorkij, Tjechov, Tolstoj, Turgenjev. Vid det laget hade hennes teaterföreläsningar från 1909 spritts över världen till Japan, Kina, Spanien och platser i Sydamerika.
Också i egenskap av redaktör för den egna tidskriften om litteratur och politik Mother Earth betonade Goldman vikten av estetik. När redaktionen i hennes bortovaro vid ett tillfälle tryckt ett nummer med dåligt och vulgärt språk, rasar hon: Frigörandet från inre och yttre förtryck utgör litteraturens och konstens fundamentala villkor, men det fritt uttryckta får inte simpelt prånglas ut i tryck utan måste putsas till läsbarhet. Sitt eget språk ville hon hålla klart och levande. En artikel i Mother Earth ger prov på Goldmans kombination av stil och helhetssyn: ”Måste livet på jorden för evigt organiseras som en oceanångare, med stora tjusiga hytter och lyxmat för några få utvalda, samtidigt som den stora massan på nedre däck försmäktar av smuts och förorenad luft? Varken oövervinnerliga yttre eller inre krafter tvingar människan till sådant liv. Det är okunnighet och likgiltighet som upprätthåller dessa förhållanden.”
Anarkafeminismer av idag har Emma Goldman att tacka för det grundläggande idébygget: fritt tänkande, fri kooperation, fri sexualitet men även för kritiken av den traditionella maskulinitetens metoder. Franska revolutionen var inte en naturkraft som orkanen; jakobinernas misstag och grymheter var alls inte något oundvikligt som måste upprepas, skriver hon i brev till läkaren och författaren Havelock Ellis 1925: ”Jag förstår inte vad de menar med framsteg, om de godkänner metoder från det förflutna. För mig innebär framsteg inte bara en förändring av idéer, utan också av metoder.”
Även konstlivet bär tacksamhetsskuld till Emma Goldmans gärning som free spirit utan beräkning och strikt resultatanalys; den sanna författaren och konstnären ger uttryck för inre och yttre sanningar, den sanna konstnären anpassar sig inte för att nå framgång, skriver hon i självbiografin. En aktör som Goldman – särskilt som ung med sitt ocensurerade terapeutiska flöde – tar stora risker i de pendlande allmänna samtalen, och förr eller senare kommer hen att kollidera med offentlighetens spel och fällor. Det säger en hel del om personlig slagkraft att hon i decennier talade och skrev sig till så stort utrymme med gensvar (av acklamation och opposition).
Emma Goldmans filosofi med dess politiska och intellektuella hederlighet känns särskilt behövlig i vår tid. Som påminnelse om möjligheten och nödvändigheten av att hålla kärlekstal till det antiauktoritära, som exempel på vikten av en djupare syn på feministisk demokrati och personlig frigörelse: Hur den fria tanken talar mot det politiska maktspelet och vad det får dig att reflektera över.
info@opulens.se
