“Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga beroendelitteratur som ges ut på de större förlagen.”
SoL 1:1 av Johan Christiansson
Venaröd Förlag (2016)
Socialtjänstlagen, SoL 1, ska på demokratins och solidaritetens grund först och främst främja medborgarnas sociala och ekonomiska trygghet samt aktiva deltagande i samhällslivet. Den som är på väg in i, eller har utvecklat ett missbruk, ska enligt lagen kunna få nödvändig hjälp. Hänsyn ska tas till egna resurser och individens integritet bör, liksom självbestämmanderätten, i allra högsta möjliga mån respekteras. Lagen är, när man läser den på pappret, fylld av goda, om än lite stelbenta intentioner och det är lätt att fråga sig hur den egentligen går att applicera på verkligheten.
Johan Christianssons roman SoL 1:1, utgiven på Venaröd Förlag, ger inget direkt svar på den frågan men däremot förmedlar författaren en ovanligt inträngande bild av ett missbruk som gror och utvecklas inom en ganska så typisk svensk vardagssituation. Huvudpersonens, socialarbetaren Karls, liv domineras av en slags tomhet som är svår att fylla. Hans arbete med missbrukare ger honom ingenting, hans sambo lämnar honom och hans liv flyter ihop till ett gråtrist kaos. De sociala hjälpinsatserna framstår som rätt valhänta och de har heller ingen större effekt. Karl går istället succcessivt ner sig i ett sörjigt träsk fyllt av alkohol, sex och droger. Situationen förvärras av att han har kontakt med gamla klienter som inte heller lyckats klara sig ur sina situationer och Karl börjar alltmer gå in i en tjock, alkoholstinkande dimma.
Efter en tids sjukskrivning, själv ser han på sig själv som arbetslös, snubblar Karl omkring i sina kvarter runt Medborgarplatsen dyngrak och påtänd i fullt dagsljus, han blir utslängd från barer och somnar i trapphuset där grannarna passerar förbi honom på väg till jobbet på morgonen. Trots allt detta får han gå kvar på sitt jobb och arbetsträna, en av insatserna som SoL 1 förespråkar, men missbruket sliter och fast han återförenas med flickvännen och barnen dyngar Karl ändå ner sig i jakten på tillfredsställelse. Han har blivit känslolös och ingenting berör honom längre mer än på ytan. Slutet blir hängande lite i luften; kanske kan Karl återanpassas in i en dräglig tillvaro, kanske kommer han att fortsätta med sitt missbruk, driven av en längtan han inte kan definiera.
Skildringen av Karls beroende hugger ovanligt hårt. Den känns ofta obehagligt verklighetstrogen, men är ändå befriande absurd. Karls konstanta längtan efter alkohol och annan stimulantia genomsyrar till sist hans tillvaro till den grad att hans tankar mer och mer tas över av osammanhängande hallucinationer, men samtidigt förväntas han fungera någorlunda bra på en arbetsplats.
Arbetskamraterna verkar, konstigt nog, inte reagera på att han knappast håller ihop och ingen verkar se något märkligt i att han kommer onykter till jobbet eller sextrakasserar kvinnliga kollegor, hans kvinnosyn är minst sagt unken. Samtidigt arbetar han med människor som är ännu mer socialt utslagna än han själv utan att någon direkt verkar ifrågasätta hans lämplighet. Johan Christiansson är bra på att få fram de absurda kontrasterna i Karls livssituation. Hans humor är uppfriskande svart och SoL 1:1 ger en genomträngande bild av ett liv i misär som ändå tillåts fortsätta inom samhällets ramar och regelverk.
Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga ”beroendelitteratur” som getts ut på de större förlagen under de senaste åren. Den som verkligen vill ta del av en missbrukares mentalitet och eländiga vardag och ändå ha lite roligt samtidigt gör definitivt rätt i att välja Johan Christianssons bok.
info@opulens.se
