Svenska överlevare

JUDISKT LIV. “Förintelsekonferenser och utställningar i all ära men för dem som ser detta är det bara så klart, så enkelt. Aldrig mer.” Thomas Wihlman har läst två nyligen utkomna överlevnadsskildringar.

Vad dina ögon såg – Berättelsen om hur Ester och Leon överlevde
Av Snezana Bozinovska
Norstedts förlag

Sonjas Resa – Genom livet och dödslägren
Av Sonja och Semmy Stahlhammer
Stahlhammer Förlag.

Den nyligen genomförda Förintelsekonferensen i Malmö fäste uppmärksamheten på antisemitism och på Förintelsen. Uppmärksamheten märks också i litteraturen, bland annat genom två nyutkomna böcker om enskilda människors öde, från livet i Polen till en svensk tillvaro. Tidigare under året utkom också antologin Jude i Sverige och Anders Hammarlunds bok om judisk kulturhistoria Judiska städer: en europeisk läsebok.

Det har sagts att snart finns det inga människor kvar i livet som har egna minnen av Förintelsen. Snart är ett relativt begrepp. De yngsta förintelseoffren närmar sig nu 80-årsåldern, och säkerligen har många av dem ett antal år kvar att leva. En del av överlevarna finns faktiskt i min egen bostadsrättsförening: Dina och Jovan Rajs samt Tobias Rawet. De har en sak gemensam, nämligen att de på äldre dagar tagit sig för med uppgiften att berätta om det de varit med om.

Det är inte lätt att våga berätta. Att kunna. Att stå inför en publik. Att sitta i en tv-soffa och berätta om sina smärtsammaste minnen, minnen med ett innehåll som vi knappt trodde var möjligt. Det är det som paret Rajs och Tobias Rawet gör och som vi ska vara tacksamma för.

Det finns också en problematik med att de som var små under förintelsetiden inte har en vuxen persons minne och iakttagelseförmåga och därmed kanske inte på samma sätt kan bidra till vår förståelse, även om barnets minnen förstås kan vara viktiga ändå. Sett på detta sätt är Sonja Stahlhammer, född 1922 som Zyza Mariem Kohn, ett fantastiskt bra vittne. Hon var alltså 17 år när kriget bröt ut, idag 99. I en liten tunn bok ger hon oss minnen av alla de slag och att denna bok inte är utgiven av ett större förlag är en gåta.

I Snezana Bosinovskas bok om Ester och Leon, Vad dina ögon såg, får vi följa huvudpersonerna från en någorlunda anständig tillvaro i Polen, men bara någorlunda för 30-talets polska pogromer sätter sina spår hos Ester och Leon (som då ännu inte känner varandra), till det värsta av det värsta, som gettot i Lodz, till Auschwitz och Bergen-Belsen.

När jag läser skildringen kommer bilder av skor och resväskor för mig från det Auschwitz och Birkenau jag besökt, det griper tag i mig – hur ska den känna som verkligen kan identifiera sig med detta? Det Ravensbrück jag besökte på 70-talet gav andra känslor, är det möjligt med dessa illdåd på denna fridfulla plats? Men det gav också en signal om politikens utnyttjande, dåvarande Östtysklands “det var inte vi, det var inte vi”. Men det var det. För den som ytterligare vill sätta sig in i hur man anstränger sig för att glömma sitt förflutna och sitt ansvar är Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs Vårt Folk. En resa genom den litauiska förintelsen läsvärd.

Ester och Leons historia berättas rakt upp och ner, välskrivet. Jag känner igen mig från annan liknande litteratur och frågar mig om jag blir avtrubbad. Kanske, men bokens avslutande del om tillvaron i Sverige, om Ester och Leons kärlek och drivkraften hos Leon till att få en yrkeskarriär, är en stark berättelse med bäring på dagens integrationsdebatt. Parets svårigheter beskrivs men har också som tur är ett lyckligt slut. Vi får lära oss om motsättningarna mellan i Sverige födda judar och de nyanlända, men inget stoppar Ester och Leon. De ska bo i Sverige, inte i USA, inte i Israel, bilda familj. Så äntligen kommer medborgarskapet och Leon utropar jublande “Svenskjude”! Här tillför Snezana Bozinovska en dimension som vi ofta inte ser i skildringar av judiskt liv.

Sonja Stahlhammers berättelse innehåller ofta små, enkla, vardagskommentarer och detaljer som griper tag i mig djupt. En kålrotstårta till födelsedagen kanske? Segregationen, redan före nazismen, den skolan får du inte gå i. Jude-apartheid. Bisarra regler, oförutsägbarhet. Längtan efter en älskad lillebror. Bortsorterad, försvunnen. Men också: Det fanns fångvaktare, tyskar, få men som gav en liten, mycket liten bild av mänsklighet. Kanske också sådant bidrar till ökad överlevnadschans? Allt vågar Sonja berätta.

Ryktena går, engelsmännen kommer, jag måste leva lite till. Sonjas iakttagelseförmåga är fantastisk och gör skildringen mycket levande, så levande att den nästan närmar sig det myllrande livet och persongalleriet i Tokarczuks Jerusalem. Och sonen Semmy Stahlhammer, den fine violinisten, har nu fått både pappans (i boken Kodnamn Frisör) och mamma Sonjas levnadsbeskrivningar på pränt.

Idag är Sonja 99 år. När hon kommer fram på scenen i Musikaliska på Nybrokajen i Stockholm, lite stapplande med rullatorn, i samband med boklanseringen och en konsert, blir det stående applåder. Ett barnbarn läser ur Sonjas resa. Och jag tänker detta är otroligt. Hela Semmys familj på scen, en vilja att manifestera att ingen kan och ska få glömma det som skedde, inte heller kommande generationer. Förintelsekonferenser, utställningar i all ära men för dem som ser detta är det bara så klart, så enkelt. Aldrig mer.