KULTURHISTORIA. ”Björnståhls resa imponerar både till ambition och omfång. Det är en redovisning av forskningsresultat i tilltalande bokdräkt.” Frederick Whitling har läst en bok om en svensk orientalist och filolog som i Linnés anda reste i Europa och i det osmanska riket under andra halvan av 1700-talet.
Björnståhls resa. Europa och Konstantinopel 1767–1779
Carla Killander Cariboni, Catharina Raudvere, Vassilios Sabatakakis, Johan Stenström
Makadam förlag
I hallen på Svenska institutet i Aten hänger två porträttmedaljonger. Den ena framställer kronprins Gustaf (VI) Adolf i samband med hans sextioårsdag 1942, några år innan han blev ordförande i det nybildade institutets styrelse och så småningom kung 1950. Den andra medaljongen avbildar den svenske orientalisten och filologen Jacob Jonas Björnståhl (1731–1779) som studerade i Uppsala och reste i Linnés anda under andra halvan av 1700-talet, i Europa och i det osmanska riket. Porträttets förlaga utfördes i Rom av Johan Tobias Sergel.
Björnståhl var resande informant till bröderna Adolf Fredrik och Carl Fredrik Rudbeck på kontinenten och i Storbritannien. När Adolf Fredrik reste tillbaka till Sverige reste brodern vidare med Björnståhl i Europa. År 1776 fortsatte Björnståhl utan sin svenske skyddsling från Storbritannien till Konstantinopel (Istanbul) på kungligt uppdrag som insamlare av material, texter och manuskript för bibelforskning.
Björnståhl tillbringade tre år i Konstantinopel innan han reste till Grekland, då en del av det osmanska riket, där han insjuknade och avled 1779. När han gick bort hade han ännu inte hunnit nås av beskedet att han hade utnämnts till professor i österländska språk och grekiska vid Lunds universitet. Björnståhls resor dokumenterades i en hittills försvunnen resejournal och i en större mängd resebrev till publicisten Carl Christoffer Gjörwell i Sverige. Breven var avsedda att publiceras vilket Gjörwell också gjorde löpande. Han gav även ut Björnståhls samlade reseskrifter i sex postuma volymer utgivna åren 1780–1784.
Fyra forskare – Johan Stenström, Carla Killander Cariboni, Catharina Raudvere och Vassilios Sabatakakis – har utarbetat boken Björnståhls resa. Europa och Konstantinopel 1767–1779. Den första delen och avslutningen är skrivna av Johan Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Björnståhl och hans resa placeras här i den tid han verkade, från upplysning till slavhandel. Språket är utpräglat akademiskt. Även om texten liksom de övriga bidragen hade kunnat tjäna på viss redigering (och kanske även förkortning) skymmer inte detta intrycket av olika aspekter av Björnståhls personliga nyfikenhet och vetgirighet.
Carla Killander Cariboni, universitetslektor i franska och docent i italienska vid Lunds universitet, står för bokens nästa del. Hon fokuserar på Björnståhl som skribent samt på estetiska och stilistiska ideal under 1700-talet. Även här skulle texten visserligen tjäna på att lättas upp och vissa akademiska begrepp skulle helst behöva förklaras. Avsnittet ”Beskrivaren Björnståhl” inleds med ett talande citat från Björnståhl om sina resor, i ett sammanhang då han 1770 skulle ”försöka Medelhafvet” till sjöss: ”Jag är aldeles som Flytt-foglarne, och flyr undan för vintern.”
Bokens tredje avdelning står Catharina Raudvere för, professor i religionshistoria vid Köpenhamns universitet. Hon ledsagar läsaren till osmanska riket, till svenska legationen i Konstantinopel och till Björnståhls olika kulturkrockar och religionsmöten i Turkiet. Björnståhl hamnar åter i en samtida upplysningskontext. Raudvere visar hur Björnståhl personifierade en priviligerad europeisk flexibel position av kulturell och social rörlighet: ”Björnståhl brann för att lära mer och såg inga andra komplikationer än de praktiska.” Raudvere konstaterar att det är ”svårt att se något mönster för vilka termer och fenomen som Björnståhl presenterar”: ”att resa med Björnståhls Resa förutsatte… både intresse och ett visst mått av kunskap”. Detsamma skulle kanske också kunna sägas om boken i fråga.
Bokens sista fjärdedel är skriven av Vassilios Sabatakakis, docent i nygrekiska vid Lunds universitet. Här följer läsaren Björnståhls sista tid i livet (1779) i det osmanska Grekland som få västerlänningar då hade besökt. Björnståhl avsåg att resa vidare bland annat till Aten men han insjuknade efter en tid och fördes till Thessaloniki där han avled och begravdes. Han reste till Thessalien främst för att söka efter manuskript i de medeltida klostren i Meteora, byggda på klippformationer. Trakten var otillgänglig och farlig, rik på stråtrövare. Björnståhl var den första västerlänningen som hissades upp till de otillgängliga klostren.
Sabatakakis berör även Björnståhls så kallade minnesalbum och tar upp jakten på Björnståhls försvunna resejournal som var en del av kvarlåtenskapen. Den köptes av en diplomat i Stockholm och kan senare ha hamnat i Ryssland. Sabatakakis har själv försökt hitta resejournalen, liksom Ateninstitutets tidigare direktör Berit Wells. Arkivsökningar i Sankt Petersburg och Moskva har ännu inte gett resultat. Journalen lyser ännu med sin frånvaro.
Man kan bara spekulera i vilka avtryck han hade kunnat lämna i svenska akademiska miljöer om han hade överlevt sina resor.
Björnståhl var medlem av Académie des Inscriptions et Belles-Lettres i Paris och av Society of Antiquaries of London. Han reste till Konstantinopel först efter att han hade mottagit en utnämning till extraordinarie professor i Uppsala 1776 i samband med det kungliga uppdraget att resa till det heliga landet för insamling av bibelstudiematerial. Detta var en uppgradering av hans tidigare utnämning till adjunkt vid Uppsala universitet två dagar innan Gustav III blev kung 1771. På dagen åtta år senare, den 10 februari 1779, utnämndes Björnståhl till professor i Lund vilket han som tidigare nämnt inte hann bli varse innan han gick bort.
I översättning utövade Björnståhls publicerade skrifter ett ganska stort inflytande i fransk-, tysk- och engelskspråkiga miljöer. Han nämns som källa av resenärer i det då fortfarande osmanska Thessalien i slutet av 1800-talet. Givet Björnståhls direkta personliga kännedom om miljöer och material kan man bara spekulera i vilka avtryck han hade kunnat lämna i svenska akademiska miljöer om han hade överlevt sina resor och återvänt till Sverige som professor.
Boken Björnståhls resa imponerar både till ambition och omfång. Det är en redovisning av forskningsresultat i tilltalande bokdräkt. En kortare version skulle visserligen kunna locka fler och andra läsare utöver de specialintresserade. Tydligare rubriker och textindelningar hade underlättat för läsaren och styckeindelningar hade kunnat göra texten något mindre kompakt. En mer noggrann korrekturläsning hade också hjälpt på sina ställen, till exempel i vissa kartor eller i en bildtext till illustrationen av båtar i Bosporen vid de två fästningarna som kontrollerade trafiken till huvudstaden och Svarta havet.
I bokens avslutning citeras en minnesteckning över Björnståhl från 1947 av Svenska Akademiens ständige sekreterare, poeten och författaren Anders Österling. Han kallar skildringarna av vistelsen i det osmanska Turkiet för Björnståhls ”mästerstycke”. Boken om Björnståhl kan för all del ses som en liknande gemensam prestation av dess fyra författare.
info@opulens.se
