Svensk kulturpolitik är ett under av tråkig samstämmighet

RECENSION. “Sammanställningen kryddas av en – förväntad – tydlig spark mot socialdemokratin och Olof Palmes insatser på 1960- och 70-talet som belastas med bildningsskymning, kulturförakt och ett kommissarieartat politiserande av kulturpolitiken”, skriver Calle Nathanson.

Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst av Lars Anders Johansson
Timbro Förlag (2017)

Samtalet om kultur, bildning och den tillhörande politiken till dessa områden – kulturpolitiken – lyser oftast med sin frånvaro. I den allmänpolitiska debatten finns inte kulturfrågorna med, vilket är märkligt med tanke på att de i högsta grad kan ge väljarna svar på vilken typ av samhälle respektive parti vill verka för. Under Almedalen var det som vanligt en ytterst liten skärva av partiledarnas tal som vigdes åt kulturen. Även om tiden femdubblats från året innan handlar det totalt om 21 sekunder. Under det franska valet tidigare i år var det en självklarhet för flera av kandidaterna att lyfta kulturfrågorna. Emmanuel Macron hade konkreta kultursatsningar i sitt politiska program och talade om kulturens och bildningens betydelse på ett övergripande plan. Men så ser det alltså inte ut här hemma.

Det är därför positivt att Timbros kulturtalesperson Lars-Anders Johansson i Att dansa efter maktens pipa tar sig an detta ämne. Det är en omfattande bok som har ambitionen att ta ett stort grepp från de senaste 500 årens kulturpolitik, med betoning på 1900-talet till nutid. Till stor del är det en sammanställning av känd kulturpolitisk forskning som normalt inte når utanför den mer initierade läsekretsen och det är därför en välgärning att lyfta fram det i ett bredare sammanhang.

Sammanställningen kryddas av en – förväntad – tydlig spark mot socialdemokratin och Olof Palmes insatser på 1960- och 70-talet som belastas med bildningsskymning, kulturförakt och ett kommissarieartat politiserande av kulturpolitiken. Sedan följer ett raseri mot identitetspolitiken och påståenden av hur denna fullkomligt genomsyrar all offentlig kulturverksamhet av idag. Vi känner igen resonemangen från debattörer som Ola Wong och Johan Lundberg. Boken avslutas med några korta skisser på hur en liberal, konservativ och slutligen en libertariansk kulturpolitik skulle kunna se ut.

Om vi börjar med det senare, så är det klart intressant att ta del av Timbros tankar om hur en kulturpolitik från höger skulle kunna se ut. Svensk kulturpolitik är ett under av tråkig samstämmighet och man kan undra varför? Lars-Anders Johansson vill gärna besvara detta med att alla politiker vet att om man går ut och kritiserar rådande offentliga bidragssystem så får man hela kulturbranschen inklusive samtliga kulturredaktioner som fiender. Min analys av varför de senaste två borgerliga regeringarna inte gjorde några större förändringar inom kulturpolitiken är att de, eller åtminstone dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, i grunden ville värna kulturområdet och stod för en offentligt finansierad kultur i enlighet med den modell som socialdemokraterna uppfann genom 1974 års kulturproposition.

Johanssons återkommande förslag för borgerlig kulturpolitik är kulturarvet, oavsett om det gäller en liberal eller konservativ inriktning. I hans beskrivningar av kulturarvet och hur museerna verkar och inte verkar idag framträder en önskebild där spännbucklor från vikingatiden katalogiserade enligt Oscar Montelius läggs i långa rader i utställningsmontrarna. Johansson går inte på museum för att skaffa sig kunskaper om vikingatiden, utan han går ”till museet för att se autentiska lämningar, det fysiska kulturarvet”. Man kan önska att Johansson fått gå lite mer på museerna under så nyligen som början av 1990-talet, där hans lystmäte blivit väl tillgodosett på dåvarande Historiska museet.

I övrigt vill han lägga ner svenska filminstitutet som enligt honom från början till nu enbart varit ett ”instrument för politisk styrning”, stärka den privata finansieringen, ta fram en litteraturkanon, stärka bildningsidealet och omvandla offentliga kulturinstitutioner till privata stiftelser.

Oavsett om man håller med eller inte är det positivt med dessa renodlade förslag för en borgerlig kulturpolitik. Kulturpolitiken skulle må mycket bättre av tydlighet och det skulle också utmana de partier som förespråkar en offentligt finansierad modell att ytterligare vässa sina argument och ta fram nya och fräscha förslag.

Där Johansson går väl djupt ner i Timbrokritikens dike av ”sossesverige” blir det både tröttsamt och väl mycket felaktigheter. Att som Johansson hävda att den svenska kulturpolitiken är ”kalkerad från de totalitära samhällsexperimenten i Tyskland [nazityskland] och Sovjetunionen…” och att detta varit en röd tråd till idag, i syfte att genom politiken styra konsten, blir det skrattretande. Detsamma gäller de återkommande beskrivningarna av den korporativistiska modellen. Det stämmer att Folkbildningsrådet (som Johansson märkligt nog aldrig nämner i boken) fördelar statens medel till sig själv, det vill säga studieförbunden och folkhögskolorna, enligt ett sinnrikt system men i övrigt undrar jag vilka organisationer han syftar på?

Det rödaste skynket för Johansson verkar ändå identitetspolitiken vara. Han lyfter inte minst Museidebatten (SvD) som var aktuell inför regeringens kulturarvsproposition i våras. Jag vill mena att såväl han som andra har tillmätt identitetspolitikens påverkan på kulturområdet alltför stor betydelse. Något som var besynnerligt i hela den då pågående museidebatten var också hur kulturministern Alice Bah Kuhnke lät sig bli så medtagen av denna kritik att det i propositionen finns lösryckta meningar som är direkta svar på olika debattartiklar. Dessa kommer i framtiden att vara i det närmaste oförståeliga om de inte sätts in i sin kontext.

Slutligen vill jag ändå peka på att Johannsons största förtjänst med boken är att skapa kulturpolisk debatt och förhoppningsvis kan hans bok bidra till att kulturfrågorna tar större plats. Det är val om ett år och om partierna skulle vakna till vad gäller kulturfrågorna så är det nu hög tid inför den stundande valrörelsen.