Surrealistiskt och ögonöppnande

ÖVERKLASSKOMMUNISM. “Martin Jonols historia framstår som en polyfon och mångbottnad existentiell betraktelse, vari livets olika stämmor samspelar på ett makalöst originellt sätt”, skriver Carsten Palmer Schale som läst Stalin på Östermalm.

Stalin på Östermalm av Martin Jonols
Verbal förlag

Den ene växte upp under ekonomiskt knappa förhållanden i Västergötland för 125 år sedan, i en värld av bönder och kränkta drängar, men var redan vid 25 års ålder en prominent skribent inom den svenska arbetarrörelsens allra mest röda del. Hans namn var Gustav Johansson.

Den andre föddes i en akademikerfamilj i Stockholm 1960, och blev lärare, författare och dramatiker. Familjen var både ekonomiskt och intellektuellt mycket framstående, men var fylld av sociala och psykologiska sårigheter. Hans namn är Martin Jonols.

Jonols har skrivit en bok vars karaktär jag sällan skådat. Den är mångsidig. Den är präglad av både konkreta och faktiska historiska detaljer och svartsynt humoristiska iakttagelser av närmast tragikomisk valör. Kanske man kan se boken som en berättelse vari krönikan går omlott med skrönan.

Dess centrala temata är dock dels en uppseendeväckande redogörelse för hur en frodig och godmodig man utvecklas till och förblir järnhård stalinist, dels en analys av psykoser, tvångsföreställningar och hallucinationer hos författaren själv. Stalinisten var alltså författarens morfar, en legend inom den svenska kommunismen under kanske 40 år. Författarens psykiska besvär bottnar, som jag förstår det, i förhållandet till den oberäknelige och våldsamme fadern, mobbningen på skolgårdarna och en rad problematiska förhållanden till kvinnor.

Scenen är till stor del Östermalm – där morfar och mormor bor. Men också den svenska kommunismens olika hörn. Scenen är också författarens närmaste familj. Men också galenskapens olika gestalter. Även om persongalleriet är ganska stort framträder tre människor som särskilt centrala: morfadern, fadern och författaren själv.

De olika scenerna och personerna utnyttjas väl av Jonols när han utvecklar sin kalejdoskopiska berättelse om den svenska stalinismens 1900-tal och familjekretsens surrealistiska egenheter och relationer. Bokens titel är mer än fyndig; den är genial: Stalin på Östermalm.

Texten växlar ofta mellan olika tidsplan, men inte så att det stör. Tvärtom. Språket är spänstigt hos författaren, men också – och inte minst – hos morfar Gustav, stalinisten, samt i de många utdrag från Säpos rapporter som både illustrerar och fördjupar berättelsen.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Kan en människa ses både som en Dr Jekyll och en Mr Hyde? Ja. Och sådan är morfar. Omtyckt, rolig, varm – å ena sidan. Iskall, hård och omutlig stalinist å den andra. Morfar, alltså ingift i de högra akademiska och ekonomiska sfärerna i sex- och åttarumslägenheter på Östermalm är trevlig, älskar att laga mat och verkar faktiskt se sina medmänniskor. Omvänt ursäktar han skoningslöst allt som Stalin och Sovjet gör: från massavrättningarna, kulakpolitiken, nonaggressionspakten mellan Tyskland och Sovjet, Prag 1948, DDR -53, Budapest -56 och Prag -68.

Hans fru, Martins mormor, visar det inte så ofta, men intar en mer återhållsam och intellektuellt försvarbar inställning. Eller? Mormor är kemist och hennes far är världsberömd kemiprofessor. Alla är kommunister utan prut. På Östermalm. Morfar Gustav kan framstå som en känslig jultomte, som när det gäller kan byta skepnad till storinkvisitor (författaren sysslar både i boken och i verkligheten en del med Dostojevskij).

Kan en människa vara mycket begåvad och samtidigt djupt störd – och dessutom rå? Ja. Martins pappa är sådan. Han slår sin son sönder och samman och har nog, antyds det i slutet av boken, betett sig så även mot modern Hagar. Dessutom är han notoriskt otrogen. Dock utvecklas han över tid från en evig doktorand till en alkoholiserad pissoarföreståndare.

Martin själv, då? Ja. I min läsning är han nog och trots allt bokens allra viktigaste person. Alltså inte ”Morfar Stalin” eller den utflippade filosofipappan. Hela dennes inre och yttre utveckling får vi också noggrant följa – både från terapirummets och teatrarnas och etermedias horisont. Han är länge djupt olycklig och ångestfylld. Upplever återkommande hemska panikångestattacker, får psykosgenombrott och upplever hallucinationer.

Under fisketurerna till Norrland med sönerna Sebbe och Jonte utvecklas författaren till en mild människa.

Martin tror egentligen aldrig på sig själv och har under en stor del av sitt liv ett komplicerat förhållande till kvinnor (som helst skall påminna om hans mor). Här går också en röd tråd från faderns nyckfulla aggressioner över skolgårdsmobbarnas hån och djävulskap till en märklig rädsla för sitt eget beteende. Under sådana och andra stunder önskar han att han besatt morfaderns orubbliga lugn och stoiska hållning.

Berättelsen ljusnar emellertid mot slutet. Martin träffar en gravid kvinna som han flyttar ihop med och också får ett eget, biologiskt, barn tillsammans med. Under fisketurerna till Norrland med sönerna Sebbe och Jonte utvecklas författaren till en mild människa. Ångesten från samtalen med terapeuten Evalotta skingras långsamt som morgondagg.

Martin Jonols historia framstår som en polyfon och mångbottnad existentiell betraktelse, vari livets olika stämmor samspelar på ett makalöst originellt sätt. Resultatet är såväl surrealistiskt som ögonöppnande.