LYRIK. Så för all del: läs denna bok och läs högt! Jag lovar er, ni kommer finna det suggestivt och trösterikt, så här i pestens tid, skriver Erik Bovin om Kristofer Folkhammars nya diktsamling.
I takt, inatt av Kristofer Folkhammar
Dikter
Med teckningar av Leif Holmstrand
Bokförlaget Lejd
Kristofer Folkhammar är poet, prosaist och kritiker – i den ordningen – enligt förlaget Lejds hemsida. Jag håller med. Så bör han presenteras. Trots att han publicerat mer prosa och kritik än poesi, ser jag honom kanske främst som poet. Så har det varit sedan jag första gången läste När han kysste mig förlorade jag allt (2012). Ett verk jag burit med mig sedan dess.
När han nu återkommer till poesin är mina förväntningar höga. Och det ska sägas: den här diktsamlingen är inte lika direkt i tilltalet som det tidigare nämnda verket, som enligt mig var något av en höjdpunkt i 10-talets svenska poesiutgivning.
Det tidlösa omslaget, liksom den 40-tals-doftande titeln I takt, inatt (som påminner om Mobergs boktitel Rid i natt!) skulle kunna få en att tro att det här är en snäll och konventionell diktsamling. Så är inte fallet. Tvärtom. Det här är en förförisk bok. Stundtals även provocerande. Åtminstone vid första läsningen.
Det enkla språket och formen, som påminner om barnramsor, skaver lite mot innehållet som ofta är undanglidande. Ibland blir det kryptiskt på gränsen till banalt som på sidan 18: ”/Säg nu, sögs ur/ Säg till, stå still”. Que? Det är en skälmsk kontrast som troligen lär reta upp fler än mig. Det må så vara. Kanhända är det uppfriskande ändå, att diktsamlingen inte stryker medhårs.
Inte heller den flitiga Leif Holmstrands illustrationer erbjuder någon ingång till dikterna. Ändå gillar jag det här. Det är bara så förbannat svårt att sätta ord på vad det är som fängslar mig, och varför.
Jag läser om och försöker lägga intellektet åt sidan. Då går det genast lättare. Jag dras med i rytmen. För I takt, inatt är onekligen välkomponerad i sina sex delar, och rytmiskt exakt.
Diktsamlingen kretsar kring förförelse, sjukdom och begär. Mörkret närvarar men tar aldrig över. Förlaget beskriver det som att ”ett ‘vi’ försöker locka till sig ett ‘du’ genom ramsor och rim.” Jag håller med. Det ”du” som tilltalas är kanske inte läsaren, ändå kan jag inte låta bli att förföras.
”/Om du har tur /ge tillbaka den/ Om du har allt/ ge tillbaka det / Om du har skuld / ge tillbaka den / Det är möjligt på den här sidan”.
Det låter trösterikt, och jag som inte bara är full av skuld utan dessutom godtrogen, låter mig gärna lockas över till det kollektiva diktjagets sida.
Det är möjligt att ramsorna inte bara fungerar som lockrop. Jag leker med tanken att de är en slags besvärjelser, och läser dem sedan högt. Det hjälper mig att koppla bort intellektet, dikterna öppnar sig. Jag underkastar mig således ramsornas magi och dras med in i dimman. I takt, inatt.
En, måhända fånig, tanke slår mig: denna diktsamling borde läsas upp, i ett svep, gärna i ett ritualliknande sammanhang. Särskilt samlingens längsta dikt, som sträcker sig över sidorna 38 och 39, där upprepningarna, rimmen och allitterationerna duggar så tätt att man nästan försätts i trans.
Så för all del: läs denna bok och läs högt! Jag lovar er, ni kommer finna det suggestivt och trösterikt, så här i pestens tid.
info@opulens.se
