VÄSTERGÖTLAND. “Det är bara att säga det rakt ut: detta är den bästa bok jag läst i år”, utbrister Bo Bjelvehammar, som läst Erik Anderssons Hem: Resor i Västergötland.
Hem: Resor i Västergötland av Erik Andersson
Daidalos
Erik Andersson är översättare och har gett ut ett sextiotal översättningar av irländska, engelska, skotska och amerikanska författare. Han har också skrivit en novellsamling, en essäsamling och fem romaner. Erik Andersson tycker om att vandra runt, se och uppleva, göra nedslag och anteckningar. Bäst tycker han om att vandra runt i Västergötland.
Nu bestämmer han sig för att enbart besöka de socknar i Västergötland som heter någonting med hem. Det blir femtio stycken, efterleden är -hem, förleden kan vara lite allt möjligt. De kan handla om terrängen, växter, fåglar eller om däggdjur, som bäver och get. Erik Andersson känner sig trygg med sin precisa avgränsning. Han går alltid med karta, för att inte gå miste om det svårupptäckta, inte förlora upptäckten av alla lämningar och för att nogsamt följa gränser och markeringar. Han går nästan alltid ensam och redovisar vad han har sett och registrerat. Dokumentationen sker i form av dagboksblad. Det första är från juni 2012 och det sista är från september 2019.
Under lång tid har han rört sig i ett gammalt kulturlandskap, som han älskar och det märks. Han skriver genomgående med lätthet och glädje, känner sig fri i sitt uppdrag och har en underfundighet och en humor, som är smittande. Därtill så är han påläst inom de flesta ämnesområdena, särskilt vad beträffar historia, arkeologi och etnografika. Han skriver friskt, inte torrt och unket, som i vissa akademiska kretsar. Han har aldrig svepande eller obestämda formuleringar, sålunda skriver han inte ”vårblommor”, utan artbestämmer varje klunga, som han ser: vitsippor, nagelört, svalört, styvmorsvioler och tibast.
På samma sätt reder han ut befintlig jordmån, de fattiga sandjordarna, som förbättrats med torvströ och märgel. Med god syn och skärpa, eftersom han måste vara uppmärksam när han tar sig fram på bedrägliga skogsstigar. En gles tallskog dominerar, men plötsligt står han mitt i en granbevuxen mosse. Och plötsligt bryts lugnet av ett dussin tjurkalvar, som kommer fram till ett gärde.
Det är lättsamt och lärorikt att följa med på Erik Andersons strövtåg i hembygden och han ger läsaren nya intryck. Han skriver om avtryck, som jag aldrig tänkt på. Men det finns en sak, som jag tycker alldeles särskilt mycket om och det är när han dissekerar ortnamn, deras ursprung, betydelse och omfång.
Det är bara att säga det rakt ut: detta är den bästa bok, som jag läst i år: Nu ska jag gå till biblioteket och låna hans roman om Västergötland, den utkom 2008 och heter Den larmande hopens dal.
bo.bjelvehammar@opulens.se
