AVHOPP. På bara några timmar har tre ledamöter lämnat Svenska Akademiens arbete. Crister Enander hoppas och tror att de kommer tillbaka.
Svenska Akademien är ingen statlig institution. Man svarar inte inför någon, inte ens inför Hans Majestät Konungen; mannen på tronen är enkom Akademiens ”beskyddare”. Gustaf III, som själv skrev stadgarna efter fransk förebild, var ytterst noga med att inskärpa Akademiens oinskränkta suveränitet.
Men nu stormar det ånyo i sockervattenglasen. Pressen rasar. Trendnissar som Expressens Jens Liljestrand och Dagens Nyheters Björn Wiman kan – sina vanor trogna – knappt finna ord för sin fasa och oklädsamma upprördhet. Klas Östergren, den hedersmannen, säger sig ha lämnat Akademien.
Även Kjell Espmark, Svenska Akademiens ende anarkist och en av de Adertons kunnigaste ledamöter vid sidan av Per Wästberg, har fått nog. Dock har denne briljante och absolut träffsäkre författare inte lämnat Akademien. I sitt svar till pressen har Kjell Espmark framhållit att han lämnat ”Svenska Akademiens arbete”. Någon dörr har han inte stängt bakom sig.
Förändras arbetsklimatet är jag fullt och fast övertygad om att Espmark återupptar arbetet i såväl Akademien som Nobelkommittén.
I skrivande stund låter Aftonbladet publicera ett kort mejl från Peter Englund, tidigare ständig sekreterare, som även han framöver inställer sitt arbete i Akademien.
Problemet, pudelns själva kärna, som det nu rör sig om är helt koncentrerat till en enda person: den så kallade Kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Tyvärr är han gift med Katarina Frostenson. Hon sitter däremot i Svenska Akademien, även om hon sedan en längre tid tillbaka inte deltar i Akademiens sammanträden eller arbete.
Och tyvärr befinner sig Sara Danius, Akademiens ständige sekreterare, för tillfället i Frankrike. Å andra sidan är det en stor missuppfattning att se sekreteraren som någon sorts chef för Akademien. Så är sannerligen inte fallet. Att vara ständig sekreterare är ett hårt och slitsamt, ofta otacksamt arbete. Under sammanträdena äger dock ständige sekreteraren enbart en röst. I princip är hon enbart en av de Aderton.
Att en djupt obehaglig person som Jean-Claude Arnault kan förorsaka så mycket skada är mer än olyckligt. Att han inte är värd det förblir en grov underdrift. Åklagarens utredning kommer snart att offentliggöras. Vilka lagliga övertramp han gjort sig skyldig till kommer då förhoppningsvis att leda till att allmänt åtal väcks.
Men i grunden har hans uppträdande över huvud taget inget med Svenska Akademien att göra. De pengar som Arnault erhållit i stöd av Akademien var självfallet uteslutande avsedda för kulturella ändamål. Akademien har inte gett stöd åt hans agerande mot ofta unga kvinnor, vilket vissa i pressen tycks insinuera. Ingen förutom Jean-Claude Arnault själv ansvarar för hans osmakliga och kanske brottsliga agerande.
Arnault är ingen skam för Svenska Akademien. Han är skam för alla män. Det är betydligt värre och större än några tillfälliga motsättningar i anrika Börshuset i Gamla Stan i Hufvudstaden.
Svenska Akademien har rätt att fördela sina ekonomiska medel, som är betydande, efter eget gottfinnande, snille och smak. Och, som sagt, man ansvarar själv och med suveränitet för fördelningen (med undantag för de testamenterade pengarnas ibland medföljande villkor).
Som medborgare kan vi inte ställa Akademien till svars. Vi, och även journalistkåren, kan enbart ha åsikter. Tyvärr tycks tidningarnas journalister i dag så fundamentalt okunniga att de inte ens är medvetna om detta grundläggande faktum. De vevar och hojtar och slår slag efter slag – i luften. Svenska Akademien är inte en statlig myndighet eller institution. Man är i grunden en fristående förening.
Svenska Akademiens arbete är i dag ett radikalt och snudd på rebelliskt arbete. Dess kamp mot obildningen och det sorgligt avtagande läsandet och ointresset för historia och litterär kvalitet är av stor vikt. Man bjuder motstånd mot fördumning och förflackning. Där har man mitt oreserverade stöd. Alla genuint radikala krafter bör kunna enas kring detta förhållningssätt.
Likväl hoppas jag sannerligen att ledamöterna nu håller huvudet kallt och besinnar sig. Akademiens syfte och mål är alldeles för viktigt i dessa tider. Kjell Espmark behövs. Klas Östergren och hans breda bildning behövs. Peter Englund bör åtra sig och ställa sina kunskaper till förfogande. Jean-Claude Arnault är inte värd detta!
I Svenska Akademien, som står fri från såväl stat som frifräsande privata så kallade entreprenörer, bör detta – för att citera Gunnar Ekelöf, en annan ledamot – hanteras med bevarad distans och en gnutta svalkande likgiltighet inför presskårens blodvittring.
Att enskilda skribenter springer i flock och ylar mot dammoln och allt som rör sig, det vet vi. Så har det varit länge. Ja, så länge jag kan minnas. Men för att uttrycka det så enkelt att till och med det blodberusade drevet förstår:
Svenska Akademien består. Jens Liljestrand är snart bortglömd. Dammet kommer inte ens att besvära sig att lägra sig över hans magsura dator. Och Jean-Claude Arnault får förhoppningsvis möta åklagare och domare inom en snar framtid.
crister.enander@opulens.se
