KRAFTPROV. En okänd man är inte ett verk av en åldrad författare som börjat tackla av, utan snarare ett kraftprov, skriver Anna Remmets som läst En okänd man av Marguerite Yourcenar.
En okänd man av Marguerite Yourcenar
Översättning och efterord: Kajsa Andersson
Ellerströms förlag
Det finns många fällor att gå i för den som vill skriva historiska romaner. Inte sällan blir resultatet ett kostymdrama med mer rekvisita än substans. Men bland de som lyckats med den äran finns den franska författaren Marguerite Yourcenar (1903-1987), som var den första kvinnan att väljas in i Franska akademien. Mest känd är hon kanske för en annan av sina historiska romaner, Hadrianus minnen, om den romerska kejsaren Hadrianus. För ett par år sedan kom Modernista med en nyutgåva av Vishetens natt som utspelar sig i Flandern kring 1500-talet, och nu följer Ellerströms upp med det sena verket En okänd man. Det kom ut endast fem år innan författarens död och porträtterar ett livsöde på 1600-talet. Romanen börjar med att berätta att huvudpersonen Nathanaels död inte väckte särskilt stor uppståndelse ens bland hans närmaste släktingar. Därefter följer en lågmäld men ändå storslagen berättelse om denna okända man som livet har kastat runt åt många olika håll utan någon direkt riktning.
Han föds av holländska föräldrar i England och lyckas skaffa sig en viss bildning innan han på grund av ett snedsteg tvingas gå till sjöss. Där lär han känna människor med olika bakgrund, etnicitet och sexualitet. Han iakttar, registrerar, och konstaterar som om världen redan upphört att beröra honom trots att han knappt lämnat tonåren. Han blir strandsatt på en gudsförgäten amerikansk koloni som tycks existera utanför världen, blir där bortgift med en ung, sjuklig kvinna som han lär sig älska men som snart dör. Han kommer till Amsterdam och arbetar på ett tryckeri, får ett barn med en judisk kvinna i prostitution, blir sjuk och får en plats som tjänare i ett rikt hus där han kommer i kontakt med lärda män och filosofer innan hans sjukdom slutligen förpassar honom till en isolerad ö där han framlever sina sista dagar. Nathanaels liv är kort, men med tanke på allt romanen omfattar skulle den kunna vara tusen sidor lång. Yourcenar är dock en effektiv författare som har destillerat allt hon velat berätta om en människa och en tidsepok tills bara ett mycket kompakt koncentrat på drygt hundra sidor finns kvar. Detsamma gäller språket som är avskalat och lite kargt. Romanpersonerna, inklusive huvudpersonen, förblir ganska fjära och gåtfulla. Men så är inte heller En okänd man i första hand ett psykologiskt porträtt eller ens en realistisk roman, utan mer av ett drömskt panorama.
Ändå är Nathanael extraordinär i sitt sätt att se på världen, alla dess företeelser och inte minst allt som händer honom själv med acceptans och öppenhet. Samtidigt har Yourcenar lyckats att inte falla för frestelsen (som är en annan av den historiska romanens fällor) att göra honom till alltför mycket av en undantagsmänniska i sin tid. Han är ingen revolutionär, och han känns inte alltför modern. De stycken som ändå kommer nära en viss anakronistisk övertydlighet, som när Nathanael resonerar kring hur alla religioner i grunden är lika bra eller lika absurda, kommer ändå en så kompetent författare som Yourcenar undan med.
Att det är en åldrad författare med bara fem år kvar att leva som håller i pennan märks möjligen (om en nu vill göra en biografisk läsning) på det stora vemod och den upptagenhet vid döden som genomsyrar romanen. En okänd man är inte ett verk av en åldrad författare som börjat tackla av, utan snarare ett kraftprov.
anna.remmets@opulens.se
