IDENTITET. “Det är ganska välgörande att ta del av Sorans stillsamma analys av det som utvecklats till ett stort samhällsproblem. Kanske kan det hela ibland kännas något utopiskt, men det har ju aldrig varit helt fel med positiva visioner och Soran Ismails reflektioner ger en liten gnutta hopp inför framtiden”, skriver Elisabeth Brännström.
En sen kväll i juni 2010 stod komikern och TV-profilen Soran Ismail småfull och väntade i kön på MacDonalds på Kungsgatan. Med sig hade han en lika onykter kompis som också ägnade sig åt samma ursvenska tradition. Soran tog alltså seden dit han kommit, han var full och han stod i kö, och det borde inte ha funnits något att anmärka på. Ingen hade väl heller lagt märke till de två killarna som inte gjorde något väsen av sig om inte tre SD-politiker som befann sig strax bakom Soran hade bestämt sig för att börja bråka.
De tre politikerna; Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling inledde det som senare skulle bli känt som järnrörsskandalen med att kalla Soran för rasistiska öknamn och påstå att han aldrig kunde bli absolut svensk. Hans kurdiska ursprung var i vägen, han var per automatik en ”Babbe” och en andra klassens medborgare.
När järnrörsskandalen exploderade i media några år senare började Soran på allvar att tänka över sin situation som svensk kurd. Hur såg läget egentligen ut? Hur skulle han betrakta sin egen identitet och de fördomar som han på sitt eget sätt vant sig vid att hantera under sin uppväxt, och hur låg det egentligen till med rasismen i Sverige – ”världens mest toleranta land” – där ingen kallar sig för rasist? Soran bestämde sig för att resa runt och intervjua människor runt om i landet och 2015, fem år efter incidenten på MacDonalds, kom TV-serien Absolut svensk på SVT. Programmet kritiserades naturligtvis från vissa håll, men Soran Ismail fick övervägande bra kritik för sin ödmjuka, stillsamma approach och sin förmåga att självkritiskt analysera både sina egna och andras fördomar.
I år har boken med samma namn kommit ut på W & W, skriven i samarbete med Jonas Steken Magnusson, och Sorans lugna reflekterande röst genomsyrar även här hans analys av den svenska rasismen, som naturligtvis existerar här likaväl som på alla andra platser i världen. Vi får följa Sorans tankar om Kurdistan, där han är född och dit han reser med sin familj, hans uppväxt i Sverige och den identitet han format som kurd och svensk.
Soran Ismail viker inte undan för sina egna fördomar och blir själv ganska chockad över hur fördomsfull han faktiskt visar sig vara, men han understryker vikten av att aktivt motarbeta den egna hjärnans primitiva funktioner. Vi behöver inte ”gilla olika” men däremot bör vi, så gott vi kan, lära oss att tolerera olika eftersom världen alltid kommer att bestå av olikheter och motsatser.
Det är ganska välgörande att ta del av Sorans stillsamma analys av det som utvecklats till ett stort samhällsproblem. Kanske kan det hela ibland kännas något utopiskt, men det har ju aldrig varit helt fel med positiva visioner och Soran Ismails reflektioner ger en liten gnutta hopp inför framtiden. Jag fäster mig speciellt vid att han inte ägnar sig åt separatism, tvärtom understryker han det nödvändiga i att skapa en hållbar gemensam grund för alla svenskar, oavsett etnicitet.
Soran Ismail sticker ganska försiktigt ut hakan, men det känns att han är förberedd på att ta emot rätt hårda smällar och att han är stark nog att klara av dem. En viktig bok i det skarpa, polariserade läge som vi medborgare i ”världens mest toleranta land” just nu befinner oss i.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
