ROMAN. Efter ”Nätterna på Mon Chéri” och ”Splendor” fullbordar Stefan Lindberg sin Fridhemsplanstrilogi med ”Viskarna”. Erik Bovin konstaterar att den avslutande delen handlar om mycket, arv, identitet, sanning, lögn och existentiell utsatthet, men också är Lindbergs roligaste bok hittills.
Viskarna av Stefan Lindberg
Albert Bonniers förlag
När Stefan Lindberg utkom med Nätterna på Mon Chéri (2016) om Palmeutredningen och ”33-åringen” visste ingen, än mindre han själv, att det skulle komma att utgöra första delen i en trilogi. Inte heller stod det klart när den esoteriska, psykedeliska och mindre lyckade mittdelen Splendor (2020) publicerades där läsaren, för att uttrycka det kort, får stifta bekantskap med en gåtfull sektledare och blicka in i ett bräckligt och stundvis drogpåverkat inre.
Först när Bonniers vårkatalog släpptes såg jag att Lindberg var på gång med avslutningen på sin ”Fridhemsplanstrilogi”.
Fascinationen inför det udda, galna och konspiratoriska går att spåra i ett tidigt alster såsom Min terapi (2002). I denna trilogi är författaren emellertid verkligen ute på djupt vatten. Den som förväntade sig att Nätterna på Mon Chéri skulle vara en regelrätt dokumentärroman om Palmemordet blev nog besviken. Fakta och fiktion blandas minst sagt friskt. Eller vad sägs om den ockulta och fullkomligt bisarra tesen om att mordvapnet skulle ha förflyttats med hjälp av telekinesi (tankekraft)!
Lindbergs nya bok är svår att recensera då den utgör åtta berättelser som hakar i varandra så pass att man ändå vill läsa den som en roman, eller ”roman i åtta berättelser” som det står på titelbladet.
Fiktiv version av Linberg själv
I alla de tre romanerna återfinns en fiktiv version av Lindberg själv. Ändå dröjer det ända till slutet innan det går upp för mig varför denna bok överhuvudtaget kan betraktas som trilogins sista del. Utan att avslöja för mycket får man en hint om ungefär när Lindberg bestämde sig för att det skulle bli en trilogi. 2020 – inte före utan efter att Stig Engström pekats ut som statsministermördare av Palmegruppen i samband med att utredningen lades ned. Slutet är för övrigt något av ett mindfuck. Nog om det.
”Livet är en dans på rosor / men det är en dans med svåra steg” som Lars Winnerbäck en gång sjöng. Men Lindberg är skicklig på att föra (och förföra) och som läsare följer man därför med på en dans, fram och tillbaka i tid och rum, från barndomens Alingsås till nutidens författar- och familjeliv på Kungsholmen i Stockholm.
Utsuddad gräns mellan sanning och påhitt
På runt 350 sidor avhandlas Stockholms litterära miljöer under 90-talet, den egna kretsens gruppmentalitet och exluderingsmekanismer, samt huvudpersonens destruktiva relation till en äldre kvinnlig författare och mentor som var bra i sängen men sågade hans manus. Lägg därtill familjehemligheter och ett mystiskt ljudvapen som, enligt kollegan till författarens spionerimisstänkta far, sägs kunna manipulera minnet.
En vals? Frågan väcks mer än en gång innan dansgolvet är tomt och Lindberg tackar för sig. Till stor del, ja. Gränsen mellan sanning och påhitt är dock tillräckligt utsuddad för att boken likt föregående delar ska kunna leva på den spänning som därigenom uppstår.
Författarlivets baksidor
I centrum står dock ett författarliv där Lindberg inte drar sig för att skildra yrkets baksidor. Medelålderskrisen förstärks av att familjen ifrågasätter hans yrkesval. Dottern skäller ut honom för att han, enligt henne, i sin förra roman skrev om deras dåliga relation utan att göra något åt den.
Inte blir det bättre av att branschen han verkar i mår sämre än någonsin. Han själv är ett exempel på det – något så ovanligt som en finlitterär författare vars böcker dessutom säljer. Lik förbannat kan han inte leva på sina böcker utan tvingas jaga sidouppdrag för att få ekonomin att gå ihop. Uppdrag som ibland rimmar illa med hans finlitterära status, som att under pseudonym skriva erotiska ljudnoveller för Storytels räkning.
Några invändningar
Om man är författare och som Lindberg avser skriva in sig själv i fiktionen är det en god idé att låta framställningen rymma åtminstone några osympatiska drag. Författaren är i detta fall skicklig på att få mig att tro att huvudpersonens personlighet överensstämmer med verklighetens Stefan. Han framstår som en av alla dessa självupptagna författare som envisas med att påpeka på vilka sätt denne är missförstådd och underskattad. Det kan man ha överseende med.
Raljanta formuleringar om unga uppkomlingar han möter och genomskådar hade jag emellertid gärna varit utan, och när han sågar jämnåriga kollegor för deras obegåvning och ängslighet blir det bara tröttsamt. Där tar dock mina invändningar slut.
Omsorg om språket
Lindberg beskriver sig själv som en ”postmodernistisk författare i ett land av pietister och småsparare”. Och visst genomsyras trilogin av en tillräcklig stor dos paranoia, ironi och luriga grepp för att han ska kunna placeras intill namn som Thomas Pynchon och Don DeLillo.
Denna roman är utmejslad med en omsorg om språket, ett öga för detaljer och inte minst vardagens dråpliga inslag. Här finns svärta men otippat nog desto mer humor. Viskarna handlar om mycket, arv, identitet, sanning, lögn och existentiell utsatthet, men är också Lindbergs roligaste bok hittills.
info@opulens.se
