LYRIK: “Jag har alltså hållit Lind som en av de starkast klart lysande samtidspoeterna och ‘Reservatet’ förstärker det intrycket,” skriver Cecila Persson om den nu aktuella boken av Jörgen Lind.
Reservatet av Jörgen Lind
Albert Bonniers förlag
Någonting fruktansvärt har hänt, men vad exakt som har hänt förblir outsagt i Jörgen Linds nya och alldeles underbart bra diktsamling “Reservatet”. Vad är det som har hänt? Är det cancer? Är det missbruk? Är det otrohet? Är det skilsmässa? Är det psykisk ohälsa? Är det månne allt detta på en och samma gång? ”Det har hänt något här” och underförstått finns även en sympatisk etik i form av omsorg och hänsyn till den anonyma gestalt eller flera som ingår i katastrofen.
Linds skickliga sätt att kretsa kring ett stort sår ger en särskild uppmärksamhet på hans sätt att komponera elementen och faserna i en plågsam sorg och separation. Språket genomsyras av värme och kärlek och en vädjan både att nå fram och hitta sig själv i kaoset. Han växlar form och studsar genomgående på verbet ”hänt” i skiftande böjningar och pronomen: han/hon/den/det. Det gör att poesin upplevs som både en livsprocess och dödsprocess. Att skiljas är som att dö en smula och förlusten (erna) biter sig fast likt blodiglar på Linds kropp. Det går inte att fly och komma undan ”Det har hänt något här”. En kvinna med blå turban dyker upp och troligen är hon densamma som läggs utanför en dörr redlös.
Det som hänt har slagit sönder den förgängliga tillvaron och detta går att tolka som en allmänmänsklig och existentiell problematik. Alla människor genomlider någon gång fruktansvärda händelser men kanske inte med samma sorts nakna hud som Jörgen Lind.
Hans sätt att använda interpunktionen … ger dikten nästan ett hetsigt flöde som om jaget inte uthärdar det som pågår och fort mycket fort vill befinna sig på andra sidan muren. En mindre musikalisk och rytmsäker poet hade kunnat förefalla lite konstruerad i flöden som denna:
”…här sitter jag …och håller mig…om knäna…vill bara…sträcka ut…mina armar…fortsätt…att förgöra mig…jag kan inte försonas…med någon…det finns inget…sådant nederlag…men vad heter det…om det inte finns någon…”
Hos mig landar det behagligt just för att Jörgen Lind är en så musikalisk poet som därtill är trogen tematiken. Frånvaron av jag–du-mötet i Martin Bubers anda ersätts med ett kargt ”det”. Icke -mötet och den brustna kommunikationen. Vad som är uppenbart är att begreppet ”hänt” medför bearbetning av stor kärlek och intimitet. Någon eller några har varit och är (?) djupt älskade men det är något som detta ”hänt” slagit till marken.
Det finns en sinnlighet och intimitet som inte skriker begär och sexualitet utan mer lågmält stönar fram lust och tvångsmässiga behov av kroppens och själens tillfredställelse, men genomgående är den heta längtan otillfredsställd och famlande i ett vakuum. Vad som är särskilt sympatiskt är att poesin inte är bitter utan snarare försonande, trots en självdestruktiv ton i det undersköna språket:
“Det var en gång. Och det var ingen gång.
Några rasande scener, som kretsgångar i mig. Tala till mig. Låt mig få känna dig.”
Jag har med mycket stor behållning läst Jörgens Lind alltsedan debuten på Anamma förlag 1997 med diktsamlingen ”Ararat” och tycker egentligen inte att ”hänt” och ”hon” är någon nyhet i hans starka diktning. Skillnaden mellan hans tidigare poesi och ”Reservatet” är självsäkerheten och att våga kasta sig ut i det stormande känslohavet utan försäkran om att inte drunkna. Jag har alltså hållit Lind som en av de starkast klart lysande samtidspoeterna och ”Reservatet” förstärker det intrycket. Någon hände även i mig. Vi är varandras delaktighet.
cecilia.persson@opulens.se
