LYRIK. I Rollatorgnissel under den järnblå solen skriver Nicko Smith enbart om andra människor, vilket känns som en rejäl vidareutveckling av hela författarskapet, skriver Thomas Almqvist.
Rollatorgnissel under den järnblå solen av Nicko Smith
Eget förlag
Nicko Smith föddes 1974 i Stockholm men bor sedan några år tillbaka i Finland. Den aktuella diktsamlingen är hans femte i ordningen. Han har arbetat många år inom äldrevården och hyllar nu på detta sätt alla gamla som sitter ensamma på sina rum med krämpor och försöker minnas sina liv som nästan redan passerat. Alla personerna är påhittade, så det är alltså inte fråga om några direkta personporträtt. Han skildrar dem som något mycket mer än bara förbrukade människor i ett rått och kallt samhälle, där bara de produktiva och konsumerande verkar ha ett värde. Han skildrar dem som de som lade grunden till framtidens generationer och till hela vårt samhälle. Genom sina dikter söker han ljuset i deras stjärnor ”bortom minnets raserade natt”. Förutom sina diktsamlingar är Smith kanske mest känd för Lördagssoffan, där han varje lördag intervjuar någon nordisk poet och har gjort så i flera år nu.
Med de gamlas hjälp återupprättar Smith minnet av själens glans och gör det osynliga synligt och det bortglömda tydligt igen. Hur känns det att vara en ”bäst-före-märkt” människa? Smith skriver av sig sina erfarenheter från äldrevården, vilket gör att det blir en ganska grå diktsamling, som ändå blixtrar till ibland, ”/… Springer juni/älskar hav/dricker kåda/från livets träd…/”. Ett problem för Smith kan vara att Ernst Brunner redan 1979 skrev om den här miljön i diktsamlingen Jag ändrar ställning klockan tre.
Trots vissa invändningar ovan känns uppsåtet som att det även den här gången är äkta och ärligt. Smith är en ganska ojämn poet, vilket tyvärr märks även här, då en del av dikterna faller ganska platt till marken, medan han med andra får in riktiga fullträffar, där han verkligen lyckas bygga upp en känsla av medmänsklighet och omtanke. Och skönhet.
Kroppens tillfälliga farkost
genom livets upplysta stjärnrymd
Mina ögon öppnas inåt
sanningen skriven i kärlek
I likhet med dikterna i de fyra tidigare diktsamlingarna är dikterna här fortfarande väldigt nakna och konkreta. Det blir därför till en rak och lättillgänglig lyrik, som ändå känns uppriktig och sann. Inte heller bildspråket är särskilt komplicerat. I sina tidigare diktsamlingar har Smith mest skrivit om sig själv och sin bipolära sjukdom och vad den inneburit av mani och depression, himmel och helvete. I Rollatorgnissel under den järnblå solen skriver han enbart om andra människor, vilket känns som en rejäl vidareutveckling av hela författarskapet. Och det är gott så.
thomas@opulensforlag.se
