BERÄTTARE. Bo Bjelvehammar har läst en i vissa avseenden krävande roman, med flera oklarheter, men tycker ändå att Anne Swärd framstår som en sällsynt god berättare och en skicklig bildmakare.
Jackie av Anne Swärd
Albert Bonniers förlag
Anne Swärd efterträdde i mars 2019 Sara Stridsberg som ledamot i Svenska Akademien. Nu har hon utkommit med sin femte roman.
Anne Swärds femte roman, Jackie, har sin handling förlagd till slutet av 1980-talet och i stort sett allt händer i Stockholm. I ett större perspektiv är Sverige fortfarande märkt av det som hände i slutet av februari 1986, mordet på Olof Palme. Namn som är bärande 1988 är Ebbe Carlsson, Anna-Greta Leijon och Christer Pettersson, alla har med mordet på Palme att göra på något sätt.
Berättelsen börjar på ett försenat tåg på väg till Stockholm. En ung kvinna möter av en tillfällighet en något äldre man. Mötet blir början på en relation full av hemligheter, lögner och ett växande våld i en nära relation, som det så vackert heter. Detta vidriga, detta omänskliga, detta grymma.
Den unga kvinnan kommer från Skåne med stubbåkrar och sockerbetshögar. Hon heter inte Jackie, men använder detta täcknamn, möjligen heter hon Anne. Mannen har inget namn, det är passande för honom att vara utan namn, det är svårt att på något sätt fånga både hans karaktär och identitet.
Jackie, vi kallar henne så, försöker försörja sig genom att dela ut tidningar och sälja biografbiljetter. Vad mannen gör är mycket oklart, han har sällan pengar och försvinner stundtals ur Jackies liv. Hon blir både besatt och snärjd av honom. Han vakar över hennes liv med uthållighet och driven av svartsjuka, han tillåter inte att hon träffar någon annan. Misstänksamheten och kontrollbehovet leder så till denna psykiska och fysiska misshandel. Jackie blir instängd och isolerad, det finns bara små andningshål, som en krokikurs och korta otillåtna möten med Connie och Nikolaj.
Det förhållande som finns mellan de två kännetecknas av en ojämn maktbalans. Anne Swärd skapar ett bygge, en intrig, som blir mer och mer oroväckande, som läsare fångas du in i ett nät och förstår snart vartåt det barkar. Allt slutar i en katastrof, det som pågick under lång tid som en fransig och trasig relation.
Jag känner igen delar av huvudpersonen från den tidigare romanen, Vera. En instängd och en neddrogad hustru i en överklassfamilj på Strandvägen i Stockholm.
Jackie och mannen pratar mycket med varandra om sina liv, men mycket av det de säger till varandra stämmer inte, det väsentliga blir outsagt och det går inte att begripa vare sig ord eller handlingar. Som besöken på ön med fem likadana hus och ett som avviker från de andra. Att mycket har med mannens föräldrar att göra är tydligt, men han närmar sig det på ett undanglidande sätt, i dunkel. Det svårt att stå ut med allt det outsagda i berättelsen, att inte få mera stoff till karaktärerna. Dessutom finns det en händelselöshet i stora sjok av romanen vilket kan upplevas som tröttsamt.
Jackie har i sitt sökande efter ett eget liv, efter ett vuxenblivande och en frihet, mött ett monster och en marodör. För Jackie blir det en kamp för att uthärda och att överleva. Och ön blir märkligt nog en befrielse, i någon mening.
Det är som nämnts en i vissa avseenden krävande roman, med flera oklarheter, men Anne Swärd framstår ändå som en sällsynt god berättare och en skicklig bildmakare.
bobjelvehammar@opulens.se
