POESI. ”Skolor, bokhandlar, bibliotek och bokkaféer – bered plats för denna antologi. Allt annat vore ovärdigt,” skriver Erik Bovin som läst den aktuella lyrikantologin ”Ny poesi” med idel debutanter.
Ny poesi
Antologi
Vendels förlag
Hur ska unga hitta till poesin? Något enkelt svar på den frågan finns inte lika lite som det finns en quick fix på poesins tilltagande marginalisering. En sak är dock säker – de dikter man pliktskyldigt introduceras för i skolan gör en knappast till poesiläsare. Dagens ungdom är i vissa fall klipskare än vuxna. Jag tror dock knappast de har som sport att leta i det lokala bibliotekets databas efter diktsamlingar som ligger och samlar damm i magasinet. Nog för att det finns fler spännande böcker i magasinen än man kan tro! Böcker som placerats där, kan man tycka, i förtid.
Mer troligt är det nog att aha-upplevelsen infinner sig första gången man öppnar en antologi med ny ung poesi. Poesin är långtifrån museal inser man då. Det publiceras trots allt en hel del poesi som tar sig an och griper in i den värld vi lever i, här och nu.
Jag hade inte varit poesiläsare, än mindre poet, utan Brombergs Blå blixt-antologier. De fick mig att inse att poesin fortfarande lever, ett obskyrt liv förvisso, men som likväl frodas mellan pärmar, i offentligheten, på och utanför estraden.
Att ett litet förlag som Vendels tar initiativet till en ny antologi förtjänar all respekt. Ny poesi 2023 består just av nyskriven ung poesi. Jag skriver ung, då flera av skribenterna är födda på 90- och 00-talet men också för att antologin samlar dikter av personer som ännu inte debuterat.
På kultursidorna har den svenska samtidslitteraturen avfärdats som torr och överambitiös. Alltför många skriver fantasilös ”stipendieprosa” har det hävdats. Nyligen har det sagts att svensk samtidslitteratur, tvärtom, är slapp och dum, svenska författare lata och självcentrerade.
Denna samlings 31 aspiranter saknar dock varken fantasi eller ambition. Någon inåtvänd pojk- eller flickrumspoesi är det inte fråga om. Såväl språkkänslan som ivern att kommunicera är på plats. Håller samtliga måttet för att bli utgivna i framtiden? Knappast. Idealet vore att alla de som hör till samlingens största begåvningar blev utgivna men även det är nog att hoppas på för mycket med tanke på den smala litteraturens prekära status.
Några har hittat en röst som bär men är i stället obalanserade när det kommer till det poetiska hantverket, andra är hantverkskickliga men saknar ett eget uttryck. Den senare kategorin tror jag vi kan räkna bort redan nu. Det går att lära sig skriva. Men mycket av det som gör en poet läsvärd handlar om någonting annat… något som, enligt min mening, inte kan läras ut. Detta svårfångade ”någonting” är i slutändan det som avgör om poeten gör avtryck eller inte. Det kan handla om ett eget temperament, en blick på tillvaron, något så märkligt som en egenartad, nästan sjuklig form av självcensur, eller frånvaro av detsamma. Ola Juléns självcensur konstituerade till stora del hans stil. Motsatsen är emellertid lika intressant, vilket inte minst Friederike Mayröckers tygellösa poesi exemplifierar.
Samlingen öppnar starkt med finlandssvenska Emma Kanckos, en poet som vågar ta risker och gör intryck med sin säregna stil.
Särskilt drabbande är Angelica Wågströms dikter. Hon borde redan ha debuterat. Jag har varit av den åsikten ända sedan jag läste hennes bidrag i tidskrifterna Lyrikvännen och Populär poesi. Någon förläggare som läser detta? Gör något åt saken!
I denna antologi står hon för en svit dikter med barndomen som hemvist. Med precision gestaltas sorgen och saknaden efter en bortgången bror.
Intryck gör även Einar Ehn-Briems dikter om ett bibliotek och en bibliotekarie som tycks kämpa i motvind för att leva upp till bibliotekets ”kompensatoriska uppdrag”. Vad menas med det? Jag läser in en, till viss del befogad, bitterhet över att biblioteket inte längre är en given plats för läsande människor. Numera får den främst agera avlastningscentral för allt det som diverse myndigheter inte kan eller hinner tillhandahålla.
Ehn-Briems poesi går dock inte realismens ärenden utan tangerar lika mycket det sureella vilket märks i en dikt om bibliotekets egenartade gallringspolicy:
”Sista tisdagen i varje månad
eldar vi upp alla böcker som återlämnas
Andra bibliotek gallrar det som inte lånas
men hos oss dör böckerna när
de är som mest älskade”
Kanske kan denna antologi säga något om Sverige? Jag tycker mig i alla fall skönja en motbild till en förenklad Sverigebild när så många olika röster får komma till tals.
I media blir offren för skottlossningar sällan mer än siffror i statistiken. Jag är övertygad om att poesin kan stärka vår empati och vidga vår förståelsehorisont i högre grad än siffror.
Anna Carlén fångar exempelvis det oförsonliga efteråt som dröjer sig kvar i ett område, och hos en mor, efter ett mord.
Jon Aagaard Gao har uppenbarligen fått nog i en dikt som bär vredens och desperationens tonläge:
”vi har inte tid
att begrava våra döda
att stötta våra syskon
vi vill inte dö vi vill inte dö
vi vill inte dö i en transvårdkö
vi har inte tid för en till fundraiser
vi har knappt tid att
jobba tre jobb med timlön
119 kronor eller 125 eller 140 i bästa fall”
Litteraturvärlden är fortfarande hopplöst stockholmsfixerad. Kritik har riktats mot detta faktum i decennier utan att något har hänt. Min tes om att antologin tecknar en bild av Sverige hade brustit om merparten av aspiranterna huserat i huvudstaden. Så är inte fallet, tack och lov. Kanske säger det något om poesins framtid att några av samlingens starkaste poeter har sina säten i Göteborg, Malmö, Umeå och Östersund.
Även om Sveriges just nu näst största parti består av klimatförnekare är det glädjande att se naturlyriken och ekopoesin behålla sin ställning i samtidspoesin. I sammanhanget kan Lotta Ekströms naturlyrik nämnas som tecknar ett landskap med tussilago, tindrande hjorton och älg. En sorgsen efterklang ljuder inom mig efter att ha läst dikten ”Arvet” och dröjt vid diktens avslutande rader: ”Ännu lite till / ska jag låtsas / att det finns kvar / allt jag velat visa dig.”
Jag gillar Lisa Karlsson Bloms definition av poesi som ett ”brutalt kärleksspråk. I poesin är orden allt men förutsättningen för det som sker, sker mellan och bortom dem”. Likt kärleken äger hennes poesi ett temperament som kan beskrivas som gränslöst, en vildhet svensk samtidspoesi behöver mer av:
”Och vi drack oss vansinniga
Vinglande vampyrer
På korståg över jorden
Vi strök blodet från läpparna
Och ritade upp röda gränser på marken:
Allt det här är vårt sa vi
Vi var inga maskrosbarn
Vi var pioner och tulpaner och löktrav”
Skolor, bokhandlar, bibliotek och bokkaféer – bered plats för denna antologi. Allt annat vore ovärdigt.
info@opulens.se
