HÅRDKOKT PROSA. Vår recensent Carolina Thelin både förvirras och tjusas av Virginie Despentes roman Vernon Subutex 1. Den är stundvis påfrestande skriver hon, men anser samtidigt att Despentes bok utgör ett alldeles för brännande samtidsdokument för att bara läggas åt sidan.
Vernon Subutex 1 av Virginie Despentes
Norstedts (2018)
Översättning: Kristoffer Leandoer
Böckerna om Vernon Subutex är en trilogi som kom ut på franska mellan 2015 och 2017. Den har rönt stor framgång i Frankrike där den också blivit tv-serie. Nu finns första delen på svenska i en utmärkt översättning av Kristoffer Leandoer. Och det är en spännande läsning (del 2 utkommer på svenska i mars).
Författaren och filmskaparen Virginie Despentes och hennes litterära huvudpersoner är i ungefär samma ålder som jag — runt 50. Vi hade vår glansperiod i början av 90-talet: indiepopare, gothare och slackers som föredrog att leva för stunden framför att ta ett “riktigt jobb”. Den ironiska generationen som retade gallfeber på hederligt folk med citattecken och en slapp attityd. Tänk “The Dude” i filmen The Big Lebowski eller Killinggängets busringningar i Hassan. I Sverige dog generationen dock, enligt Henrik Schyffert, när Fucking Åmål intog scenen och fängslade oss med sitt uppriktiga allvar. Nu är inte ironin ett framträdande drag i Vernon Subutex 1 utan snarare en berättelse om hur det blev, tjugo år senare. En våldsam och skoningslös satir om människor som lever på livets skuggsida. Samtidigt är den, trots tragiken, en burlesk och uppkäftig historia som sparkar uppåt och pekar finger åt den självbelåtna bourgeoisien.
Despentes är minst lika fräck som sina litterära karaktärer. Hon började sin karriär som frilansjournalist på olika porrtidningar. 1993 romandebuterade hon och chockerade världen med den våldsfeministiska Baise-moi (Knulla mig) som sedan blev en skandalomsusad film där två unga kvinnor hämnas mäns övergrepp genom rån, mord och sex. På svenska har tidigare endast en av hennes böcker kommit ut — Apokalyps baby — en feministisk odyssé om det udda deckarparet slackern Lucie och den hårdkokta Hyenan (hon återkommer för övrigt i Vernon Subutex 1). Sex, våld och hämnd är teman som upprepas i hos Despentes men trots den punkigt provokativa tonen har hon med åren accepterats av kultureliten. Numera sitter hon till exempel i juryn för Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris — Goncourt-priset.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Vår antihjälte Vernon Subutex har just blivit hemlös. Han är en legend i musikkretsar — i tjugofem år hade han en skivbutik med det coola namnet Revolver och där samlades alla som ville vara något. Men så gick butiken i konkurs och sedan dess har det mest gått utför. Gradvis har hans gamla polare dragit (flyttat ut på landet, stadgat sig) eller dött (i cancer eller överdos). Den mytomspunna rockstjärnan Alex Bleach hittas död på ett hotellrum. Han har sedan Revolver gick i graven hjälpt Vernon betala hyran. Nu vräks Vernon från sin lägenhet och det enda av värde han har kvar är tre videokassetter med Alex senaste, outgivna inspelningar.
Det är som om Vernon sovit bort åren medan alla andra kämpat för sin överlevnad i ett alltmer fientligt och rasistiskt Paris. Han “sitter fast i förra århundradet, när man ännu ansträngde sig för att låtsas att det var viktigare att vara än att ha”. Nu slängs Vernon ut i den bistra verkligheten, ber polarna som är kvar från förr om en soffa att sova på — det går, ett tag. Sedan återstår gatan. Trots kylan, de ständiga hoten och våldet från främlingsfientliga element och bristen på hygien lyckas han överleva — tack vare sin charm och sina vackra ögon.
Parallellt med Vernons motgångar vill filmbolag göra en film om Alex Bleach och skivproducenter törstar efter videokassetterna. Vernon sitter på både information och material. Alla börjar söka efter honom. Despentes målar upp ett persongalleri av mer eller mindre tvivelaktiga individer med fantasifulla namn: nättrollet Hyenan, journalisten Lydia Bazooka och de avdankade porrstjärnorna Pamela Kant och Vodka Satana. Vernons efternamn är lika bisarrt — Subutex — ett läkemedel som tar bort suget efter opiater men som också kan ge ett rus påminnande om effekten av morfin eller heroin.
Despentes trilogi har jämförts med den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecqs författarskap, i synnerhet hans bok Underkastelse från 2015 som handlar om att en islamistisk kandidat vinner ett framtida val i Frankrike. Lanseringen avbröts på grund av attentatet mot satirtidsskriften Charlie Hebdo (spoilervarning: terrorattackerna i Paris 2015 har stor betydelse för händelseförloppet i Vernon Subutex 3 — boken finns dock inte på svenska ännu). Men där Houellebecq sparkar nedåt, slår Despentes desperata knytnävsslag ständigt uppåt. Vernon Subutex 1 påminner delvis om Dorota Maslowskas Polsk-ryskt krig under röd-vit flagga. Samma speedade och råa svada och samma svarta humor.
Jag både förvirras och tjusas av Despentes roman. Den är stundvis påfrestande — Despentes skriker högt och hon hade behövt en lägre ton ibland för att höras. Och det är lite väl många romanfigurer att hålla koll på. Men samtidigt är Vernon Subutex 1 ett alldeles för brännande samtidsdokument för att bara läggas åt sidan.
carolina.thelin@opulens.se
