ROMAN. Erik Bovin har läst romanen ”Spricktand” av Tanya Tagaq och anser att det är den starkaste debut han läst på mycket länge.
Spricktand av Tanya Tagaq
Översättning: Nika Abiri
Bokförlaget Tranan
Tanya Tagaq, från Nunavut i Kanada, är en hyllad artist och strupsångare som även komponerat filmmusik samt engagerat sig i kampen för försvunna och mördade inuitkvinnor. 2018 debuterade hon som författare med ”Split Tooth” som nu är aktuell i svensk översättning. Mångsysslare blir som bekant ofta föremål för skepsis. Tagaq är dock ett undantag som lyckats vinna såväl läsarnas som kritikernas gunst. Denna gång rör det sig, klädsamt nog, inte om en överdriven hajp. Tagaq är utan tvivel en fullfjädrad författare.
Mer än ett stopp blir det för övrigt när hon besöker Sverige i mars. Först Littfest i Umeå (14-15/3) och sedan Kulturhuset i Stockholm (17/3).
I debutromanen fyller miljöbeskrivningarna, i synnerhet av det kalla, hårda arktiska klimatet, samma funktion som i en gotisk roman. Det yttre speglar således det inre. Ändå är jag inte beredd att kalla ”Spricktand” gotisk. Faktum är att den undandrar sig alla etiketter.
Huvuddelen av romanen är en uppväxtskildring. Vi får följa en inuitflicka som växer upp i en liten arktisk stad, i ett sjuttio- och åttiotal där tajta jeans, stora frisyrer och AC/DC är på modet. Det är en våldsam värld Tagaq skriver fram, präglad av missbruk, våld och inte minst det förtryck som utövas gentemot ursprungsbefolkningen.
Hennes förfäders tro betraktas som vidskeplighet trots att även den kristna lära hon och hennes omgivning ständigt påtvingas är lätt att genomskåda. Ständigt vinner den auktoritet genom att predika om synd och skam. Lika ofta sviker dessutom de vuxna genom att bete sig lågt och skamlöst. Vi får stifta bekantskap med alltifrån föräldrar som dricker för mycket till lärare som förgriper sig på sina elever.
Hos berättarjaget och kamraterna uppstår, som så ofta när det gäller tonåringar, ett starkt behov av att bryta sig loss från vad det än må vara, en begränsande mentalitet eller bara det småskaliga livets tristess.
Allt är inte mörkt och djävligt. ”Spricktand” är – så läser jag den i alla fall – lika mycket en roman om frihetstörst, identitet och längtan efter kärlek.
Naturen spelar en viktig roll i berättelsen, så även inuitisk folktro. Flickan dras till tundran men även djur och andeväsen, sammantaget utgör detta något av ett andligt uppvaknande för henne. Längre in i berättelsen sker en svårbeskrivlig sammansmältning av berättarjaget och naturen som troligen hade blivit för mycket om det inte varit för att Tagaq redan värmt upp läsaren sedan tidigare med drömska och paranormala sekvenser. Kalla det magisk realism om ni vill – själv har jag tröttnat på den termen – Tagaq spränger i vilket fall realismens ramar. Än viktigare, emellertid, är att det sker på ett synnerligen originellt vis.
En eloge till Nika Abiri som lyckats överföra Tagaqs vackra, poetiska och komprimerade prosa till svenska. Tagaqs språk är tack och lov förskonat från det duktighetsyndrom många nutida författare tycks lida av. Stilen är således enkel utan att det någonsin blir platt eller banalt. Jag älskar de gånger hon låter sin prosa nästan sömlöst glida över i poesi, detta om något vittnar om hennes hantverksskicklighet.
Först mot slutet uppenbaras författarens brister, då (men först då) påminns jag om att det trots allt är ett förstlingsverk jag läser. Slutet är nämligen överlastat, ofokuserat och illa genomfört. Spricktand är likafullt den starkaste debut jag läst på mycket länge.
info@opulens.se
