Stark debutbok om en förälders besatthet och oro

PROSA. Åttonde huset är Linda Segtnans debut och hon har lyckats med att skriva en vackert formulerad, innehållsrik bok som behandlar många föräldrars oro för att släppa taget om sina barn, skriver Elisabeth Brännström.

Åttonde huset av Linda Segtnan
Albert Bonniers Förlag

En vårdag 2018 sås det första fröet till en stark besatthet hos skribenten Linda Segtnan. En besatthet som under de kommande åren kommer att bli så intensiv att den till sist kommer att  ta upp hennes lediga tid totalt.

Alltihop inleds med en gammal artikel från 1948 om det olösta mordet på en nioårig Perstorpsflicka, ingenjörsdottern Birgitta Sivander. Av en ren slump kommer Linda i kontakt med mordfallet på Kungliga Biblioteket i Stockholm, där hon letar efter material till sin spalt om historiska stadsvandringar, och det känns som om en bomb exploderar i henne när hon direkt upplever en kraftfull psykisk förbindelse med flickan hon ser på det gulnade gamla fotografiet i tidningen.

Omedelbart känner alltså Linda av en gränsöverskridande kontakt med det döda barnet som blickar ut från bilden med stora allvarliga ögon och det är just den här känslan av närhet till Birgitta Sivander som kommer henne att fixera sig så totalt vid mordfallet.

Linda förhäxas dock inte enbart av Birgitta och hennes öde; alla runtomkring familjen Sivander, bybor, grannar, vänner och nära släktingar, involveras i hennes intensiva sökande efter sanningen. I sin jakt på gärningsmannen söker hon överallt efter ledtrådar. Det innebär att hon lusläser gamla journaler, kollar rättegångsprotokoll, polisförhör, tidningsartiklar och intervjuer och genom en Perstorpssida på Internet får hon kontakt med Birgittas något äldre bror Karl, som genom sina minnen kan fördjupa och utvidga hennes bild av systerns personlighet, vänkrets och familjesituation.

Intresset för det övernaturliga som alltid legat latent hos Linda hjälper henne också att komma närmre Birgitta och hennes värld. Hon lägger tarotkort, hittar det åttonde huset, horoskopens dödshus som påstås förutsäga hur en människa kommer att dö. Likaså skaffar hon, lite skamset, en spökometer till sin mobil, hör inre röster från det förflutna och rör sig i parallella universum där hon trampar över de tidsgränser som ligger mellan hennes tillvaro i 2020-talets Stockholm och Birgitta Sivanders liv i Perstorp 1948.

Trots allt detta hittar hon inte fram till en lösning på fallet; flera tänkbara gärningsmän dyker upp, men varken tidsresor, spökröster från fyrtiotalet eller gamla officiella dokument leder henne fram till något annat än spekulationer angående mördarens identitet och eventuella motiv.     

Linda är gravid med sitt andra barn när fixeringen vid fallet drar igång och hennes egen familj dras ofrivilligt in den trollkrets som omger henne. Hon är också extra känslig, fostret som växer inne i magen är en flicka och graviditeten påverkas av Lindas intensiva intresse för det gamla olösta mordfallet i Perstorp. Hon blir ofta sjuk av oro över vad som kan hända hennes dotter när hon väl ska ge sig ut i en värld där flickor mördas bara för att de är flickor och där man aldrig kan veta vilka våldsverkare som döljer sig i periferin.

Oron växer när lilla Vivianne föds och i den involveras snart också Lindas snälle lille son Sam. För hans del skräms hon av det maskulint aggressiva samhälle som hon anser att han, liksom alla andra pojkar, förmodas anpassa sig till.

Den huvudmisstänkte i fallet Sivander är en fjortonårig grannpojke som friges på grund av bristande bevis, och Linda blir under sitt grävande i fallet mer och mer rädd för att släppa något av sina två barn ifrån sig och låta dem försvinna ut i en tillvaro präglad av våld och ständig osäkerhet. En känsla som växer till en form av besatthet som hon vet att hon kommer att bli tvungen att bemästra, vare sig hon vill eller inte.

Åttonde huset är Linda Segtnans debut och hon har lyckats med att skriva en vackert formulerad, innehållsrik bok som behandlar många föräldrars oro för att släppa taget om sina barn och låta dem gå ut i en verklighet som känns fientlig och våldsam.

Samtidigt gör hon en detaljerad djupdykning ner i ett tills nu bortglömt mordfall som bara ligger och väntar på att bli löst och för skickligt samman sin egen vardagsvärld med vardagslivet i ett parallellt universum i en helt annan tid och på en helt annan plats.

Bilden hon målar upp av fyrtiotalets Perstorp känns historiskt väl underbyggd och mordfallet är, trots all sorg och tragik, spännande att ta del av.

I de översinnliga inslagen vilar en känsla av en utvidgad verklighet som ger extra djup, styrka och elasticitet till den fint strukturerade texten. En nervig, ofta mycket självutlämnande bok som tål att läsas mer än en gång. Jag tyckte personligen väldigt mycket om den.