RAK STIL. Elise Karlsson skriver om klass och arbete. Carolina Thelin har läst hennes nya roman Gränsen och finner en styrka i den krassa och raka stilen. Hon konstaterar också att Karlssons avskalade språk och sparsmakade kapitel tydliggör vad som är viktigt.
Gränsen av Elise Karlsson
Natur & Kultur (2018)
Visst är det konstigt det här med hur tidsandan bestämmer vad som känns rätt och fel? Under tidigt 90-tal, till exempel, var det punkigt och progressivt att vara individualist. Unni Drougge skrev Jag, jag, jag när det socialdemokratiska kollektivbygget fortfarande var mer eller mindre intakt. Men nu. Nu är det snarare kollektiv identitetspolitik minus klassidentitet som gäller.
Med sina senaste böcker – Linjen, Klass och nu Gränsen visar Elise Karlsson dock med all tydlighet att det fortfarande går att skriva samtidslitteratur om klass och arbete.
Klass (recenserades i Opulens förra året) är en inifrånskildring av klassresenärens utanförskap medan Linjen, liksom Gränsen, beskriver vad arbetet gör (eller inte gör) med en människa på en själlös marknad. Gränsen tar vid där Linjen slutade och böckerna handlar om Emma som arbetar på ett förlag som gör självhjälpsböcker. Till att börja med är hon provanställd och balanserar på den där linjen som avgör om du blir kvar eller faller ner i arbetslöshet. Hon tillsvidareanställs sedan och hamnar i någon slags luddig mellanchefsställning. I det öppna kontorslandskapet med glasväggar signalerar röda ljusdioder budskap personalen själva fått bidra med: ”Visioner. Tillväxt. Empowerment”.
Gränsen inleds med att Emma och hennes kollega Hani åker på konferens och ”avgör människors öden. Vem blir kvar, vem får sluta. Vem ska hoppa högre?”. Under natten skär en smärta genom Emmas mage och hon hamnar på sjukhus, sjukskrivs. Hon tar ett manus från förlaget med sig hem för att inte släppa taget helt. ”Att bli till i arbetet heter boken. Den handlar om att jobba med sig själv, genom arbetet. Att lära känna och forma sitt jag, på kontorstid, på fritiden, som en del av arbetet. För att både man själv och arbetet ska bli bättre”. Snart är hon tillbaka på jobbet men sjukdomen får henne att förändra inställningen till det hon tidigare utfört mekaniskt. Om inte arbetet är av värde, vad i livet är då värdefullt? Hon börjar på yoga och blir ihop med sin yogatränare. Det är bara det att Emma går in i förhållandet, i träningen och i det volontärarbete förlaget uppmuntrar personalen att delta i på samma avstängda sätt som hon utför arbetet.
Gränsen mellan kontorsarbetet och arbetet med sig själv suddas ut och det som sker i den stora världen sker i bakgrunden, som ett brus från radioapparaten i köket. Där, långt borta, dör barn i havet som försöker ta sig över stängda gränser, där pågår terrordåd och krig.
Förlaget gillar “goda värderingar” och anställer flyktingar som praktikanter (”Interns”). En av dem är Kamil som Emma har sex med. Han är förlagets goda samvete och kritiska röst men när samhällsklimatets vindar vänder utvisas deras ”interns” från landet. Kamil får gå och Emma står kvar och betraktar honom genom glasväggen.
Det som gör boken så bra är att den är krass och rak. Det avskalade språket och de sparsmakade kapitlen tydliggör vad som är viktigt. En likartad stil kan man hitta hos Sara Stridsberg i hennes Beckomberga — ode till min familj. Båda kännetecknas av en kort och ren form utan språkligt överflöd. Men där Stridsbergs strama romanbygge dräneras på must och märg och skapar distans till läsaren, blir stramheten i Gränsen tvärtom dess styrka. Den ser oss stint i ögonen och säger: vad är egentligen meningen med livet?
carolina.thelin@opulens.se
Alla artiklar av Carolina Thelin
