ROMAN. “I fokus är personer vilka ses som avvikande, de utrustas – beväpnas! – med en agens som är befriande men annorlunda att ta del av,” skriver Robert Myhreld som läst “Kusinerna” av Aurora Venturini.
Kusinerna av Aurora Venturini
Översatt av Hanna Nordenhök
Prosak förlag
Kusinerna är en del av Prosak förlags satsning “Förgätmigej” där de ämnar ”lyfta döda kvinnliga författare som riskerar att falla i glömska”. Aurora Venturini (1921–2015) är först ut. Hon flyttade till Paris efter militärkuppen i Argentina 1955 och där fick personer som Sartre, de Beauvoir, Camus och Perón lära känna denna författare som sammantaget gav ut över 30 titlar. “Kusinerna” (2007) var vad som först sent i livet förlänade henne ett erkännande.
Romanen tar med läsaren till 1940-talets La Plata i Argentina. Jag läser om en familj där modern strax ska pensionera sig från läraryrket och som ansåg att pekpinnen var ett fantastiskt uppfostrings- och pedagogiskt verktyg. Fadern har schappat, hittade någon annan. Yuna, berättarjaget, har en språkstörning och hennes syster Betina kan inte äta eller sköta sina behov på egen hand till följd av stora kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar.
”Vroom… vroom… vroom… brummade Betina min syster medan hon rullade sitt elände över vår lilla grästomt och de stenbelagda innergårdarna. Det smaskade om hennes brummande för allt dregel den sinnesslöa dreglerskan dreglade ur sig. Stackars Betina. Ett naturens misstag. Stackars mig, ett misstag också jag, och ännu mer min mamma som bar tyngden av all glömska och alla missfoster på sina axlar.”
Deras kusin Petra är kortvuxen och benämns då och då som ”den lilla dvärginnan” av Yuna. Petra visar sig vara rätt lömsk och hyfsat skrupellös.
Kusinerna ställer inte världen eller moraliska värden på huvudet, men tvingar läsaren att reagera. Aurora Venturini öppnar rum dit litteraturen sällan söker sig.
”En ätstol inhandlades till Betina som hade ett litet ställbord på och ett hål i sitsen för kiss och avföring. Mitt i maten blev hon nödig. Stanken gav mig spykänslor. Mamma sa att jag inte skulle vara så fin i kanten för annars tänkte hon sätta mig på Dårhuset.”
Jag kan inte dra mig till minnes en bok som berättar om en liknande familjekonstellation (”min familj var mycket monstruös”) och där berättarrösten betraktas som sinnesslö. I fokus är personer vilka ses som avvikande, de utrustas – beväpnas! – med en agens som är befriande men annorlunda att ta del av. Personerna framställs som fullödiga subjekt; människor som vanligtvis inte får berätta sina berättelser, utan i stället tilldelas en roll ute i periferin.
Det är inte sällan en köttslamsig historia, med några scener som framkallar inte alltför njutbara känslor. Exempel: en dotter som värmer kistan hennes avlidne moder ligger i för att hålla henne varm (flugor och en lätt pikant doft skyndar till), smaskiga komagar och hjärnsubstans (?!) på grillen, närgångna beskrivningar av allt det människan gärna håller privat. Till det ska läggas: Våldtäkter, mord där det hela avslutats med ett avskuret könsorgan som stoppats i munnen på den mördade, prostitution, illegala aborter som leder till att både barn och moder dör, en förlossning där det dödfödda fostret hamnar i en burk med vätska. Formalin gissningsvis. I forskningssyfte, fadern godkände det medan modern låg utslagen…
Vad fyller äcklet för funktion? Det kan jag naturligtvis inte veta, men dels blir det mänskligt, dels blir det kanske ett till lager på utanförskapet. Samtidigt är burken med formalin talande för hur det avvikande behandlas. Som sagt, jag vet egentligen inte.
Yuna är livrädd för att ”avslöjas” av omvärlden på grund av sitt talfel (att rädas att ”avslöjas” av omvärlden är kanske så mänskligt det kan bli), men tar till ordboken för att maskera (sin inbillade?) sinnesslöhet som hon kallar det.
Texten är rapp eftersom interpunktionen är snålt tilltagen, men texten blir mer avancerad ju längre mot slutet man kommer. Ordboksstuderandet ger resultat.
”Hade jag inte varit halvt sinnesslö skulle jag inte behöva vila men som jag redan påpekat får varje punkt och komma mitt huvud att fyllas med visioner och obegripliga tankar som rinner över alla mina bräddar och gör ont i hjärnan på mig, jag tror att det är hjärnan som gör ont och hjärnan är det.”
Yuna klarar sig förhållandevis bra och läsaren får följa hennes väg från talangfull konstnär till en känd sådan vars tavlor beundras på utställningar och säljs för dyra pengar. Detta är en ljusglimt och jag kan inte annat än tro att det symboliserar något större.
robert.myhreld@opulens.se
