PROSALYRIK. “Jag har under senare år läst få så sammansatta, vackra och djuplodande texter som Schiölers briljanta prosalyriska bok,” skriver Carsten Palmer Schale, som läst Niklas Shiölers nyss utkomna reflektioner över döden.
Döden är det enda gemensamma vi aldrig delar
av Niklas Schiöler
Omslag: Simon Molin
Carlssons
I dagarna har Niklas Schiöler utkommit med en ny bok. Den pendlar bokstavligen mellan liv och död. Men döden är alltså något gemensamt vi aldrig delar. Samtidigt återkommer livet före döden ständigt som kalejdoskopiska berättelser i envars färglagda minnen.
Simon Molins omslag utgör en närmast kongenial gestaltning av Schiölers synnerligen intressanta bok.
Boken är perspektivmättad som få. Här ställs uppifrån mot nedifrån (staden), sidor och speglingar mot och av varandra, höjder mot stup, in- mot utgångar, gränspassager mot bilder av närvaro Samt naturligtvis det intensiva livet mot den tragiska eller löftesrika ingången till en oviss död – och dennas egentliga innebörd.
Rubrikerna inom parenteser framstår som implikationer eller antydningar. Som när fingertoppar eller hud varsamt vidrör varandra och sluter en livets strömkrets. Småfåglars hjärtan bultar liv; rovfåglar kommer med död.
Ändå befinner sig återkommande vännen Johans självmord genom hängning och moderns sista andetag i ett tydligt centrum. Här möts närheten och värmen och den iskalla punkten. Stolen Johan sparkade undan lyfter sina ben som armar mot skyn och liv. Den döende mamman glider långsamt ut i något annat.
Berättaren samtalar med sig själv eller med en möjlig terapeut. Monologerna och dialogerna reser frågor om existensen. Ljus och mörker är i varandra. Minnena formar framtiden och nuet det förflutna. Det plötsliga är framträdande. Katastrofen, när spårvagnen rusade in i folkmassan vid Vasagatan i Göteborg 1992. När det vardagliga livet övergick i ett plötsligt intet. Den raserade Tjörnbron i den blinkande natten vintern 1980. Självmords-ångern bland de överlevande som hoppade från Golden Gatebron.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Insprängda poetiska fragment och blixtrande aforismer formar fragment, vars friktioner genererar energi som skapar mening. Symboler och metaforer fladdrar som tysta fladdermöss. Återklanger från den stora poesins resonanslådor komponerar stämningar mellan hopp och förtvivlan.
Men hur uppfatta Johans död? Som tavla, tablå, konstaterande? Förblir Johan densamme efter sitt självmord i berättarens öga?
Här finns också stråk av en sorts mystik eller talmystik. Den 26 mars dog såväl Johan som Tranströmer, Beethoven, Whitman. Tidsplanen överlappar varandra. Vad tänkte Nils i Kleva på sin väg mot Vråhålans stup? Varför åker berättaren tåg tillsammans med en kvinna som både stiger av och kliver på exakt på samma ställen som berättaren? Nepal och Kanada? En sorts närvaro överallt och ingenstans och broar mellan världar. Hur med mannen som gick vilse och kanske hittade hem (bortsett från blinkningen till Tranströmer)? Dante i Florens? Vägen över skärselden till paradiset?
Att texten åtminstone till stor del är självbiografisk är också tydligt. Schiöler är expert på poesi, uppvuxen och utbildad och boende i Mösseberg, Falkenberg, Göteborg, Lund. Schiöler var en betydande talang inom bordtennisen. Schiölers mammas kusin var Göteborgskoloristen Inge Schiöler. Alla referenser och – framför allt – minnen utgör betydelsebärande budskap. Ändå är ingenting ”bestämt”. Och har aldrig varit. Minnesförfattare som Ernaux, Modiano, Proust tränger sig på.
Livet flyter fram som ögonblick. Livet består av plötsligheter. Livet är pulserande och döden obegriplig. Allt kan ses från olika håll och perspektiv. Staden nedanför ett flygplan kan ses som en födelsedagstårta för någon och som en glödande nåldyna för en annan. Det finns en insikt om att ”den vackraste vägen mellan mellan två punkter inte är rak”. Inom bordtennisen finns det kantbollar.
Jag har strukit för 43 stycken i boken. De berör alla livet och döden som möjligheter. Om än döden står för mycket svärta finns däri ändå ljus. Boken pendlar mellan dur och moll, men klingar ut i dur. Känslan kan koncentreras till verkets sju sista rader:
”En lövsångare med huvudet på sned ser ingenting som skrämmer. Livligt snärtar den iväg en klase uppmärksamma blickar, men ingen fara finns i närheten.
Då sluter sig världen om den och fågeln
lyfter sitt huvud och öppnar sin näbb för en fallande, svinnande, makalös sång.”
Jag har under senare år läst få så sammansatta, vackra och djuplodande texter som Schiölers briljanta prosalyriska bok.
info@opulens.se
