KRAFTFULLT. Nattfjärilen heter en aktuell roman av Katja Kettu. Elisabeth Brännström har läst den och finner “en skildring som med sitt kraftfulla ständigt växlande språk styr läsarens resa genom tiden och den finsk-ryska vildmarken utan att någonsin förlora takt, rytm eller känsla.”
Nattfjärilen av Katja Kettu
Översättare: Janina Orlov
Albert Bonniers förlag
Nattfjärilen är, precis som Katja Kettus prisbelönta roman Barnmorskan, en roman med mycket mörker och lite ljus. Den bestialiska verklighet som många urfolk, bland annat skoltsamer och marier tvingades uppleva i både tyska och sovjetiska läger kommer så nära inpå läsaren att smutsen och den extremt hårda kölden kryper långt in under skinnet. Ändå blir inte läsningen alltför nedslående på grund av Katja Kettus mustiga, poetiska och suveränt mångdimensionella språkbehandling.
Under vintern 1937 skidar den femtonåriga finska generalsdottern Irga desperat för sitt liv genom den finska ödemarken. Hennes mål är den sovjetiska gränsen, där hon hoppas få en fristad för sig själv och barnet hon bär i magen efter ett sexuellt förhållande med ”ryss-agitatorn” Vargtand. Ett förräderi som aldrig kommer att accepteras vare sig av hennes far, den vite generalen, eller av de andra invånarna i byn Petsamo. Strax innan flykten har Irga bestraffats genom att tvingas sätta tungan mot en frusen stång. En del av tungan har slitits bort och hon har blivit stum. Det är ett handikapp som kommer att förbistra hennes liv under flera år, trots att hon till sist återfår både talförmågan och, åtminstone delvis, makten över sitt liv.
Irgas flykt till Sovjetunionen leder inte till den lycka hon förväntat sig. Istället anklagas hon för att vara spion och skickas direkt till arbetslägret Vorkuta, där den gigantiske vakten Minimov skyfflar in henne i något som ska visa sig vara en förgård till Helvetet. Det gör han med orden – Här slutar Sovjetunionen och här börjar Vorkuta. Den värld som Irga sedan kommer att vistas i visar sig vara så full av våld, brutalitet och förnedring att människorna runt henne, och till sist även hon själv, förvandlas till överlevnadstörstande bestar. Den hjälp hon får av den omhändertagande Elna, en jordbunden kvinna av det finsk-ugriska mari-folket, överskuggas av den förtvivlade kärlek och omåttligt starka lust hon känner för Elnas barndomsvän och trolovade. Det rör sig om den ganska värdelöse, otrogne blivande KGB-mannen Aleksej Ignatenko, och innan Irga får lämna lägret inträffar en personlig katastrof som kommer att kasta skuggor långt in i framtiden.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Skuggorna uppenbarar sig 2015 då den välutbildade finskan Verna anländer i byn Lavra i den lilla delrepubliken Mari, för att ta hand om sin far, Henriks, kropp. Henriks död förfaller inte vara naturlig och när Verna kommer närmare de händelser som lett till hans död uppenbarar sig hennes egen familjehistoria och även vissa förvecklingar. Dessa leder rakt in till den mörkaste platsen i Rysslands politiska utveckling.
Med ord som kommer från ryska, finska, mari och samiska lyckas Katja Kettu på ett mycket speciellt sätt tyda den sköra maktbalans som styr huvudpersonernas agerande.
Med fantastiska beskrivningar av de hedniska ritualer och örtdekokter som brukas av den på gränsen till trollkunniga Elna, lockar hon fram all den magi som lever kvar i landskapet runt det ruttna, sjukdomshärjade lägret i Vorkuta. Skildringen pendlar mellan olika berättarröster och vi får höra både Elnas och Irgas, romanens två starkaste kvinnostämmor, tala ur det förflutna. Det sker i samklang med Vernas något svagare röst från vår egen tid. En skildring som med sitt kraftfulla ständigt växlande språk styr läsarens resa genom tiden och den finsk-ryska vildmarken utan att någonsin förlora takt, rytm eller känsla.
Alla recensioner av Elisabeth Brännström
