Språklådan: Hur skapades det första ordet?

SPRÅKFRÅGA. Hej! Vi hade en sagostund här med barnbarnen och läste en bok om grottfolk och stenåldern. Då var det en fråga som slog mig: Hur gick det till när det första ordet skapades? / Sten-Åke från Gränna

Hej! Du har just nu ställt en av de frågor som lingvister och språkforskare fortfarande är förbryllade över, och det lär väl aldrig bli något slutgiltigt svar på den. Men två olika skolbildningar finns och den ena håller på att ge vika för den andra.

Den första och äldre kallas arbiträr ordbildning och ger helt enkelt det enkla svaret att det är helt godtyckligt. Ordet “röd” skulle alltså lika gärna kunna heta “blago bung” eller “karawane” (nu hämtar jag exemplen från den tyska dadaismen).

Men det uppstår en spricka i denna teori när man ser att vissa ord som är centrala för de flesta kulturer liknar varandra. Ordet för “sol” är förvånansvärt likt i många kulturer och det går så långt tillbaka i tiden att man kan anta det inte rådde några influenser mellan språken och regionerna. Till skillnad från idag när det går på några sekunder för ett nyord att etableras.

Sedan bör man också betänka själva motoriken i munnen som gör att ord blir på ett visst sätt. Barns tendens att jollra, långt och repetitivt, är en förklaring till att ord för mamma och pappa liknar varandra i många språk. Tänk dig en jollrande unge säga papapapapapapapa eller mamamamamamama. Vokalerna är också mer mjuka och tonande och passar barnets rena muskelutveckling. Det tar med andra ord längre tid att lära sig säga ”t”, ”z”, ”k” än ett långt brummande ”m”.

Så vi glider här över i den så kallade ikonografiska skolbildningen där det erkänns att ordet så att säga faktiskt avbildar ordet, låt vara i en abstrakt mening. Det tydligaste exemplet här är ljudhärmande ord, de som kallas onomatopoetiska. Det är de orden man ser i seriealbum vid slagsmål det vill säga: ”poff” eller ”svisch”. De nästlar sig även in i vardagsspråket. Visst låter dusch som dusch.

Just detta med att kunna associera och sätta olika ord på ting och företeelser påvisades redan 1929 i testet som kallas ”Takete-Maluma” där alla i testgruppen ansåg att en form i stil med Barbapapa hette Maluma och att en mer spretig och spetsig form hette Takete. De enda som inte kunde göra denna koppling var deltagare med hjärnskador eller gravt autistiska drag.

Ur skönlitteraturen kan vi hämta ett tydligt exempel, nämligen ur Harry Martinsons Aniara. Vi behöver knappast vara lingvister från Oxford för att fatta vem som är högutbildad pilot och vem som är ett slags erotisk dansös i namnparet Isagel & Daisi Doody.