LYRIK. Bengt Eriksson förundras över Joyce Carol Oates produktivitet och att hon utöver all prosa även hinner med att skriva poesi. Men han gillar det han får läsa i hennes diktsamling “Amerikansk melankoli”.
Amerikansk melankoli
Av Joyce Carol Oates
Översättning: Fredrika Spindler
HarperCollins
Hur kan Joyce Carol Oates hinna med att också dikta poesi bland all skönlitterär prosa hon skriver (några romaner om året)? Det måste vara katten. Eller katterna: för hon har säkert flera katter och än fler har hon haft under åren som författare.
Joyce Carol Oates diktar som hon skriver. Det behöver inte vara så stor skillnad mellan ett par stycken i en valfri roman och någon av hennes dikter. Hon delar bara av raderna, det är enda skillnaden, så att högermarginalerna blir ojämna. Och ibland inte ens det, vissa dikter är skrivna med långa, fullständiga meningar på en och samma rad eller så får meningen fortsätta på nästa rad.
Resultatet är berättande dikter eller poetiska berättelser. Ofta också långa berättelser, så långa att de kan läsas som noveller. Men det finns ändå en skillnad mellan hennes romaner och hennes dikter i den nya samlingen ”Amerikansk melankoli”: hon är själv närvarande. Dikterna innehåller ”Jag” och även ”Du” som i tilltalad och ”Mig” som besvarad.
Diktsamlingens titel kunde förresten passa lika bra som titel på en ny roman.”Amerikansk melankoli” är ju den stämning som genomgående förekommer i hennes litterära produktion, liksom flera av de ämnen som hon diktar om lika gärna hade kunnat tas upp och behandlas i romaner.
Här finns dikter om, ut- och inifrån det kvinnliga motivet på en av Edward Hoppers målningar, Marlon Brando (tänk romanen om Norma Jean Baker fast tvärtom kanske), de två ungdomarna Jean-Marie och Troy som dog (olycka? självmord?) i Lake Chippewa, de många kvinnor som vädjar om läkarens hjälp till abort, den kvardröjande nazistiska kloakstanken i Köln, de genom generationer dränkta nyfödda kinesiska flickorna i Peking/Beijing och även en mer skojfrisk ”kat(t)alektisk” dikt, den skiljer ut sig från de övriga, om ”min Katt Cherie”.
Joyce Carol Oates är aldrig eller sällan en poetisk stilist. Någon gång i någon dikt kan hon radbryta för att betona ett ords eller en rads betydelse eller leka med diktens visuella form, till exempel ”Dikt i drakform”. Men det är undantagsvis. Hon stryker inte heller ord, det kan jag inte tro, diktar inte fåordigt och ofullständigt utan berättar på.
Som om det vore en novell eller till och med en roman hon håller på att skriva. Ett starkt pådrivande berättarflöde har hon, också i sina dikter. Och det hon berättar och förmedlar är lika starkt berörande i dikterna som i romanerna. Hon liksom skriver – ja, ristar – in ämnet i läsaren, det hon berättar går inte att skygga för och undvika. Och i allt, under allt, genom allt tränger den fram, denna stämning av ”Amerikansk melankoli”.
Jag borde göra det, men det är svårt att citera några enstaka rader. Det är ju berättandet och flödet – flowet – som skulle citeras. Så vad gör jag? Kanske att jag ska citera hela inledningen – första versen eller vad den ska benämnas – i långdikten ”STAMTRÄD, ELEGI: familjen Su Ǫijian, Beijing”:
”I den lerfärgade floden Hai virvlar nyfödda kvinnors kroppar.
I flodtrans förs de nyfödda flickorna med strömmen.
Man stirrar, man blinkar – hon har försvunnit.
Men här kommer en till, och
snart, en till.
Så liten, så flyktig, utan större betydelse än en kattunge
är en spädbarnsflicka som dränks vid födseln
innan det första andetaget dragits in – och stötts ut
Ingen gråt. Vi tillåter inte att morgonfriden störs av gråt.
Se så duktiga vi är!”
Observera de kursiverade raderna. Så som hon kursiverar rader i sina romaner så kursiverar hon också rader i sina spänningsdikter, för så kan de kallas.
info@opulens.se
