ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johan Rundbergs första bok för vuxna, spänningsromanen ”Den som vaktar flocken”, med viss behållning, men är inte odelat positiv till författarens berättarteknik.
Den som vaktar flocken av Johan Rundberg
Bokförlaget Forum
Författaren Johan Rundberg fick 2021 ta emot Augustpriset i kategorin barn-och-ungdomslitteratur för ”Nattkorpen”, första delen i den populära serien ”Månvind och Hoff” om Mika Månvind, ett barn på samhällets botten som hjälper polisen Hoff med att lösa deckargåtor i 1880-talets Stockholm.
Flera priser till Rundberg
Boken vann tillsammans med seriens andra del ”Tjuvdrottningen” flera andra priser samma år, bland annat Årets barndeckare och Barnens romanpris i Karlstad och i motiveringen ingick Johan Rundbergs förmåga att med stark inlevelse levandegöra de mindre smickrande sidorna av 1800-talets Stockholm, sett ur en fattig tolvårig flickas perspektiv.
Rundbergs första roman för vuxna
När Johan Rundberg nu utkommer med sin första roman för vuxna, den psykologiska spänningsromanen ”Den som vaktar flocken”, har han alltså som Augustprisvinnare höga förväntningar på sig. Rundberg har nu, i stället för att fortsätta vistas i 1800-talet, vänt blicken mot vår samtid och ett mycket modernt medelklassliv en bit utanför tullarna; närmare bestämt i ”finförorten” Täby. Där bor det utåt sett helt vanliga paret Sanna och Martin Oscarson tillsammans med sina två tonårsbarn, Teo och Mya.
Trots att Myas kantiga personlighet ibland orsakar oro, lever de i stort sett som alla andra. Det vill säga fram till den dag då Mya fyller femton år och skaffar sig en ny, märklig kompis. Det rör sig om den på ytan fientlige, potentiellt farlige pojken Wilk, som är en nykomling i klassen.
Medelklassbubblan spricker
En samling negativa händelser som har sitt ursprung i närheten av Wilks och Myas vänskap får ganska snart Sanna och Martins medelklassbubbla att spricka med en smäll som blir tillräckligt kraftig för att höras över hela Täby och få familjens trygga tillvaro att hamna nära ruinens brant, både ekonomiskt och socialt.
Det hela inleds med att en film börjat cirkulera bland ungdomarna på Myas skola i Näsbypark där hon ses uttala något som verkar vara ett terrorhot mot några av skolans elever. När filmen till sist hamnar i händerna på rektorn tar det hus i helsike. Sanna och Martin blir utstötta av de övriga elevernas föräldrar och efter flera möten med Myas klassföreståndare kopplas socialen in.
Samtidigt börjar det kännas skumt i familjens Oscarsons hus, övervakningskamerorna som Martin installerat både utanför och inne i huset i händelse av inbrott, börjar visa vad barnen har för sig när föräldrarna inte håller ögonen på dem och vice versa och runt husets utsida, i trädgården och på garageinfarten rör sig obehöriga som verkar bete minst sagt udda.
Världen hemma hos Oscarsons befinner sig alltså i gungning. Föräldrar och barn går och tittar snett på varandra, tilliten känns bruten och alla anklagar varandra för att ljuga. Illa nog, kan man tycka men som om det här inte vore tillräckligt känner sig paret Oscarson alltmer osäkra och övervakade på sina jobb.
Sanna är nyanställd på Täby kommun och känner sig utstött och Martin som är delägare i en mäklarfirma tvingas ta timeout på grund av stress. Båda upplever dessutom en känsla av att väggarna på deras arbetsplatser har både ögon och öron. Genom en skvallertråd på Flashback dras också en gammal, unken hemlighet från det förflutna fram i ljuset och innan allt är över kommer familjen Oscarsons lojalitet mot sin flock att ha gått igenom en hård prövning.
Rundberg uppfyller bara delvis förväntningarna
”Den som vaktar flocken” uppfyller tyvärr bara delvis de höga förväntningar som ofta fästs vid en Augustprisvinnare. Huvuddelen av handlingen ‒ som är baserad i vår samtid där övervakningskameror, gps på barn och husdjur, spionprogram i datorer, skvaller på Flashback och en skräck för utläggning av pinsamheter på nätet börjat tillhöra vardagen ‒ är för det mesta välskriven, men alltför ospecifik.
Berättelsen avbryts, som tur är, av kortare avsnitt som leder läsaren tillbaka till en tidsepok då det var lättare att byta namn och skaffa sig ett nytt sammanhang utan att bli avslöjad. En person kallad Flickan får kommentera händelser i det förflutna, korta utdrag ur ett nästan trettio år gammalt rättegångsprotokoll läggs bitvis in och även delar av en obduktionsrapport.
Upprätthåller ändå balansen
Det är med hjälp av den här väl beprövade tekniken som författaren i stort sett upprätthåller en balans och en spänning i romanen. Ett berättartekniskt grepp som gör att jag fortsätter läsa, trots att den stora berättelsen om Oscarsons och deras strävan mot att lita på och skydda varandra känns en aning för spretig.
Det är en berättelse som ibland även tappar sin laddning då författaren valt att stanna upp och gräva ner sig i sådant som inte känns särskilt viktigt för själva händelseförloppet. Det gäller speciellt de avsnitt som inriktar sig på att skildra Sannas och Martins ganska tråkiga arbetssituationer på ett lite väl detaljerat vis.
Jag läste den här romanen med viss behållning, men hade önskat att handlingen hade hållits mer koncentrerad och mer strikt inriktad på det som utgör berättelsens kärna: Vem kan man egentligen lita på, vad är man beredd att göra för att skydda sin ”flock” och, sist men inte minst, vem är mest lämpad att leda flocken och hålla vargarna borta?
elisabeth.brannstrom@opulens.se
