DÖDEN. Den danska författaren Naja Marie Aidt har skrivit en bok om sorgen efter sonen Carls död. Anna Remmets konstaterar hur svårt det är för författaren att få orden att räcka till. Men tycker ändå att det är en vacker bok, inte minst genom lapptäcket av litterära citat.
Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok
Av Naja Marie Aidt
Wahlström & Widstrand
Mycket har skrivits om sorg. En av de tidigaste exempel vi känner till är hjälten Gilgameshs bottenlösa förtvivlan över sin älskade vän Enkidus död i det mesopotamiska Gilgamesheposet från ungefär 4 000 år sedan. Ändå sägs det ofta att stor sorg berövar människor orden, kastar dem till en plats ”utanför orden” som den danska författaren Naja Marie Aidt uttrycker det i sin sorgebok Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Den handlar om sonen Carl som dog i en olycka efter att ha hamnat i en psykos framkallad av hallucinogena droger. Skrivandet om sorgen, i sorgen, tycks således paradoxalt nog vara både omöjligt och nödvändigt.
Aidt beskriver också hur hon hamnar utanför själva tiden när sonen dör. Därför är inte heller historien linjärt berättad utan böljar fram och tillbaka i tiden, mellan Carls barndom, kvällen när Aidt får det ödesdigra samtalet och tiden efter hans död. Sorgen kastar ut människan i kaos, trots att vi nuförtiden gärna vill beskriva den i termer av ”stadier” och ”processer”, som om den genom att sorteras och artbestämmas kunde bli mindre skrämmande. Känslan av att vara kastad ur tiden illustreras också effektivt av att kvällen när beskedet kommer spelas upp om och om igen, likt en skiva som hakat upp sig. Endast några meningar som faktiskt för handlingen framåt läggs till i varje upprepning, men till slut växer händelseförloppet fram. Det kan vara frustrerande att läsa, men visar på hur det ofattbara endast är möjligt att ta in i små, små doser åt gången och hela tiden måste, upprepas, nötas, ältas för att göras begripligt.
Mycket i texten kretsar kring hur själva orden sviker, något som säkerligen blir ännu mer påtagligt för en författare. Till sin hjälp söker hon bland andra författares ord om sorg, och en inte obetydlig del av boken upptas av citat av dessa. Där finns bland andra Stéphane Mallarmé, C S Lewis, Walt Whitman, H C Andersen och Catullus. Det blir som en tusenårig kör av vittnesmål om sorg. Ett av de vackraste är just Gilgamesh klagan över sin döde vän:
Vad är det för sömn som fångat dig?
Du är tyst, du hör mig inte. /…/
Han täckte sin vän likt en brud,
Kretsade omkring honom som en örn /…/
Han slet sitt lockiga hår,
Kastade ifrån sig smycken som nu var förbjudna.
Något som fungerar mindre bra är de olika typsnitten som används i boken. De ska med största sannolikhet förstärka känslan av kaos, av att vråla med versaler i ena stunden för att i nästa stund viska utmattat. Men som litterärt grepp blir de ändå mest störande.
En intressant aspekt i den fragmentariska berättelsen om Carl och hans död är annars Aidts skildring av polisens agerande. När hon träffar Carls vän som var med vid olyckan får hon nämligen reda på att Carl tidigare samma kväll uttryckt för vännen att han kanske var homosexuell och åtrådde honom som mer än vän. Under inflytande av svamparna de tagit utbröt något slags bråk som fick vännen att fly lägenheten. När han sedan sammanfattade situationen för polisen resulterade det i en rapport som ungefär gick ut på att psykiskt sjuka homosexuella hade tjafsat i en lägenhet. Vilken roll, undrar Aidt förtvivlat och vredgat, spelade den dubbla stigmatiseringen av psykisk sjukdom och homosexualitet för det faktum att polisen dröjde så länge med att dyka upp? Så länge att Carl i sitt psykotiska tillstånd hann kasta sig naken från fönstret?
I andra delar av skildringen finns en nyandlighet som kan vara svår att relatera till. Men faktum är ju att sådana föreställningar uppenbarligen är en del av många människors liv och sorgeprocesser i vår pseudosekulariserade tid. Jag funderar på om det bakom min irritation finns en elitistisk föreställning om att dylikt hör hemma i sorgbloggarnas värld, och inte i finlitteraturens? I nästa andetag kan Aidt dock tillfälligt förkasta all form av nyandlig tröst och med versaler vråla om alltings meningslöshet.
Men i slutändan är det som att hennes egna ord trots allt inte riktigt räcker till, vilket hon ju också öppet deklarerar att de inte gör. Sorg kan inte mätas utifrån några kvaliteter, men den litterära gestaltningen av sorg måste mätas utifrån litterära förtjänster. Och som litteratur lyser de andra rösternas ord (Didion, Lewis, Gilgamesh etcetera) i kontrast betydligt klarare. Det är deras beskrivningar av det som inte låter sig beskrivas som stannar kvar hos läsaren, medan Aidts egen text mer fungerar som ett sammanhållande kitt. Som ett lapptäcke av litteraturhistoriens beskrivningar av stor sorg utgör dock Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok en mycket vacker text.
anna.remmets@opulens.se
