LYRIK. Göran Sonnevis bok från 1979, ”Språk; Verktyg; Eld”, har i år kommit i en nyutgåva. Den är en lika aktuell diktsamling nu som då, kanske än mer aktuell idag, konstaterar Bengt Eriksson.
Språk; Verktyg; Eld av Göran Sonnevi
Albert Bonniers förlag
Det var 1979 i januari som Göran Sonnevi diktade frågan: ”Har ordet solidaritet längre / någon mening?” Han besvarade den själv, jakande med viss tvekan: ”Jag tror det / ännu…” Men hur långt framåt i tiden sträcker sig tidsbegreppet ”ännu”? Gäller det idag, ännu idag? Om frågan om solidaritetens mening ställs 2023 i augusti, vad blir svaret nu? Vad svarar jag? Och du? Vad skulle Göran Sonnevi svara?
Citatet kommer från nyutgåvan av diktsamlingen ”Språk; Verktyg; Eld”, första gången utgiven 1979. Utgiven på nytt för att den aktualiserats… Nej, det är fel. För att Sonnevis diktsamling är ständigt och närmast allt mer aktuell. Jag bläddrar och läser också: ”… den / folkliga enheten / fanns bara / i hoppet, fantasierna…” Jag fortsätter att bläddra och läser: ”härifrån, på avstånd / Vad är det möjligt / att göra?”
Bläddrar, det är vad jag gör. Bläddrar och läser utan någon recensionstanke. Recensioner fick diktsamlingen vid originalutgivningen 1979. Här ska blott redovisas några av mina tankar från läsningen av återutgivningen 2023. Som följande: Krigstider. Till och med eviga krigstider, som de/n blivit. Om och när ett krig tar slut, startar strax ett annat. Solidaritet. Medmänsklighet. Ja, mänsklighet. Har orden längre någon mening?
Som jag skrev tidigare: ”Språk; Verktyg; Eld” är en lika aktuell diktsamling nu som då, kanske än mer aktuell idag. Men vad tycker och känner Sonnevi idag? Vid bläddringen kan jag inte låta bli att undra. Men diktsamlingen är också aktuell på andra sätt. Som till formen. Eller formerna.
Här finns poesi som kan beskrivas som vanliga dikter – alltså typ lagom långa med noga avgränsade eller avskurna rader – men också boksidor där texten fortsätter och går på, där radbrytningarna i alla fall verkar och ser ut att vara mer tillfälliga och den löpande texten blott tar paus då och då med ett plustecken och lite luft på sidan.
+
Liksom vardagsanteckningar, inte så olika de tankar och anteckningar som Ulf Lundell publicerat på senare år (fast bättre formulerat, av Sonnevi alltså) eller Lars Noréns utgivna dagböcker. Poetisk autofiktion, kan det kallas så? Nja vars, möjligen om man plussar på med redigerad och ibland omprövad autofiktion. Men alldeles modernt är det, kunde ha skrivits och publicerats idag.
Det personliga och privata blandas med det politiska. Så att de blir delar av en och samma människa. Som gjordes då men nog görs det så också idag, nu igen? Det privata har åter blivit politik; politik har blivit personligt, ja, privat berörande. (Finns Sonnevi på Facebook, Twitter/X och Instagram? Finns dagens sonneviar där? Leta ska du se… Jodå, dagens poeter twittrar och instagrammar.)
”Jag har klippt mig / Jag har rakat mig”, diktade Sonnevi, då. Jaha. ”Tidsdikt”, står det på en rad. Evig tid? Densamma, ännu? ”Hjortronblommans blad / är fyra, vita / lite veka”, diktade han också. Liksom: ”Mitt kaos är det som ligger under / de verkliga människornas liv”. Och: ”Jag sårar dig /någonstans genom / min existens”.
Mozart återkommer, stråkkvartett och pianokonsert. Och plötsligt rader som, till exempel bara: ”Kriget mellan Vietnam och Kina”, ”Vietnamesiska trupper / intog i eftermiddag Phnom Penh” och – två gånger, som en envis refräng som satt sig i huvet – ”Kriget har inget slut / Kriget har inget slut”. Desperat, meningslöst, så omöjligt att fatta:
”Och existensen
av folkmordets faktum
Vi kan inte dölja oss
i serien av folkmord
Namnen, alla namnen
Socialismens namn, alla de
mänskliga namnen
Vem har tagit bort dig?”
Alla citat är valda på måfå, jag bara råkade hamna på en sida och en annan när jag bläddrade. Det finns hundra andra rader som kunde citeras, som griper tag lika mycket, som famnar över alla åren från 1979 – ja, från 1957 – till 2023 och griper in i vår samtid. ”Hoppets port att gå in i / Hjärtformad”, ”Vill du röra vid / mitt förstörda språk?” och ”Produktionsförhållandena / ändras långsamt / över en natt”.
Så kan man läsa Göran Sonnevi: som radvis förmedlade tankar och känslor. Och jag läste så först: plockade en rad efter en annan och placerade dem i mitt hjärta, lät dem verka och för den delen värka där. Som av mig mottagna rader, tankar och känslor. Vissa kunde bli mina, andra blev det inte, inte riktigt.
”Vi gick genom Stockholm, skrek och sjöng / FNL segrar, FNL segrar!” och sen ”svalorna bygger bon / i husets vinklar, dom nedre / inåtvända” och sen ”Helvete, Paradis – / Det finns / ingen skillnad!” och sen ”Du närmar dig / min hud / med din mun” och sen ”– Det språk jag talade dog ut fullständigt”…
Och omvänt, tvärtom. Så går det förstås också att läsa, så ska man läsa Göran Sonnevi. rakt igenom dessa dikter tankar och känslor, från en dikts första rad till dess sista. Det ger en annan upplevelse: detaljerna blir en helhet, istället för att helheten delas upp i detaljer. Jo, jag läser dikter, inte minst Sonnevis poesi, på bägge sätten och ofta i denna ordning.
Men låt mig avsluta bläddrandet och läsandet här och var med ett längre citat, från början av en dikt och framåt, diktens första boksida. Så här inleds den långa titeldikten (skriven 1957–1979) i samlingen ”Språk; Verktyg; Eld”:
”jag andas in, djupt
Jag ser havet framför mig
solglänsande, vågupprört
Ett fåtal fåglar, trut, mås
Och i det djupa
rullar stenarna, tungt
Deras avlägsna muller
når mig genom kroppen,
som en skakning
genom kroppen
Väldiga stenar av icke-existens
rör sig på stranden under havet
Att vi inte ser dem
beror inte på existensen av klasser
Klassernas utplåning
sker inte bara genom dem
Friheten och döden
finns också där
klasserna inte är”
info@opulens.se
