Sonetten är åter aktuell

LYRIK. I två aktuella diktsamlingar används sonettformen. Arne Melberg har läst Malte Perssons Undergången och Jonas Grens Tävlingsdräkten. Det har blivit utgångspunkten för en essä där vi också får en fyllig litteraturhistorisk bakgrundsteckning.

Sonetten lär ha uppstått på Sicilien på 1200-talet men fick sin fasta form med Petrarcas Canzoniere på 1300-talet. Petrarca trimmade sonetten till 14 versrader uppdelade på fyra strofer: 4 + 4 + 3 + 3. Inte minst gav han sonetten ett strikt innehåll: den handlade om poetens tillbedjan av den oåtkomliga kvinnan, något som betydde att blickar och ibland också beröringar blev viktiga komponenter. Petrarcas sonetter fick stort genomslag.

I Frankrike publicerade Pierre de Ronsard vid mitten av 1500-talet ett antal sonett-samlingar i Petrarca-stil. I England inspirerades Philip Sidney på 1590-talet av Petrarca, något som utlöste vad man i den engelska traditionen kallar en sonett craze: många försökte sig på sonetten, däribland Shakespeare med 154 sonetter.

”Shakespeare-sonetten” skiljer sig från förlagan genom att inte hålla isär stroferna, att inte ha någon volta – vändning – mitt i dikten, som istället avslutades med en couplet: ett par-rim. I Sverige publicerade pseudonymen Skogekär Bergbo 1680 sonett-samlingen Wenerid, där han åberopar både Petrarca och Ronsard som förebilder. Och sonetten har visat sig vara en livskraftig form, också under 1900-talsmodernismen: Rilke skrev 1922 de virtuosa Sonetterna till Orfeus där han tänjer sonett-formen till bristningsgränsen. I modernistisk anda skrev Erik Lindegren mannen utan väg (1942) som består av något han kallar ”sprängda sonetter”; i våra dagar har Göran Sonnevi i sin stora lyriska produktion närmare 400 orimmade sonetter utspridda i olika samlingar. Sonetten har med andra ord en lång och livskraftig historia; likväl är den inte en oomstridd del av lyriken. Man har rentav menat att sonetten, i kraft av sin strikta form, bättre ägnar sig till lyrisk exercis än till lyriskt uttryck.

Många poeter, förr och nu, har tagit sonetten som en utmaning: till exempel Shakespeares sonetter liksom Rilkes Orfeus-sonetter bildar sekvenser, där sonetterna kommenterar varandra samtidigt som de beskriver en utveckling. Och man har gjort den stränga formen ännu strängare genom att koppla flera sonetter till varandra i invecklade mönster, som en ”sonettkrans”. Ett tidigt exempel är de sju inledande sonetterna i John Donnes ”heliga sonetter” från tidigt 1600-tal: sista raden på varje sonett blir den inledande raden på den följande; sista raden i den sjunde upprepar inledningsraden på den första. På engelska heter det ”crown of sonnets” och tanken var att ”kronan” eller ”kransen” bärs fram som en hyllning, i Donnes fall till Gud.

Ännu mer invecklad blir en sekvens av 15 sonetter där varje sonett inleds med den rad som avslutar den föregående och där den sista sonetten består av de 14 föregående inledningsraderna. Ett magnifikt exempel på detta från vår tid är Sommerfugledalen som danska Inger Christensen publicerade 1991. Hon företar här en vandring genom ”fjärilsdalen” som suggererar ett ekosystem – det vi slarvigt kallar ”naturen” – som på en gång är fulländat och förgängligt. Diktsvitens slut häktar i dess början just som liv och död, skönhet och förfall, hänger samman i den skildrade vandringen. Den avslutande sonetten, ”kransen”, binder samman allt det liv som skildrats tidigare samtidigt som den avslöjar att livet syftar till död. Diktsvitens titel har en underrubrik – ”fjärilsdalen – ett requiem”: naturskildringen visar sig vara en dödsmässa.

Sonetten har visat sig vara användbar till ständigt nya poetiska syften. Petrarcas kärleksdiktning blir hos Rilke, i Orfeus-sonetterna,  till en prövning av skapandets villkor, hos Lindegren, i mannen utan väg, till en civilisationskritisk betraktelse, hos Sonnevi en pågående meditation över samtidens och existensens villkor. Och hos Christensen något av en eko-kritk där människan krymper till en obetydlig del av helheten.

Poeten Persson menar allvar när han kallar samlingen för Undergången

Också i våra dagar och i våra trakter har sonetten kommit igen på nya och oväntade sätt. Malte Persson visade sitt handlag när han förra året gav ut Valda dikter av Rilke, där han översätter en rad av dennes skarpaste sonetter.

I år har han publicerat den mäktiga samlingen Undergången (Bonniers), där han utvecklar ett civilisationskritiskt perspektiv som gränsar till apokalyps. Huvudnumret är långdikten ”Världen allmer hastigt tillbakaspolad”, där han över dryga 60 sidor demonterar människohistorien ner till dess ursprung. Denna ohyggliga sekvens är hållen i blankvers och föregås av rimmade varianter, främst 66 sonetter ordnade i tre lika stora avdelningar under rubriken ”Gudar”. Budskapet är förkrossande: det finns inga gudar, det finns snart ingenting alls. Poeten slår fast att det finns ”inget efter oss som gäller”, att ”Optimism är opium”, att ”Allt ska vi förlora. Allt vi äger, / allt det inte ägda: hela skiten.” ”Ingen människa och hennes väsen / återstår och ingen som kan forma / hennes värld till vad den borde vara.”

Poeten Persson menar allvar när han kallar samlingen för Undergången. Samtidigt med detta existentiella allvar finns ett inslag av estetisk lek eller snarare: konstruktion. Samtidigt med att poeten river ner våra föreställningar och skildrar ett oundvikligt förfall så bygger han metodiskt upp en briljant poetiskt bygge. Förintelsen förkunnas utan att rytm eller rim anfäktas, snarare tvärtemot: den poetiska konstruktionen består genom hela ”Undergången”.

I likhet med Inger Christensens Sommerfugledalen bildar Grens Tävlingsdräkten ett ekosystem där allt hänger samman.

Om detta är en motsägelse så är den samtidigt konstitutiv för sonetten – kanske är den rentav inbyggd i poesin. När kritiker har beklagat att man i sonetten ägnat säg åt lek istället för allvar, exercis snarare än uttryck, så har man missat att poesins uppgift är just detta: att forma och konstruera. Erik Lindegren försökte komma runt detta genom att ”spränga” sonetten för att kunna ge adekvat uttryck åt den människa som är ”utan väg”. Form och innehåll skulle samspela. Malte Persson – och hela den klassiska poetiska traditionen med honom – går istället Petrarcas väg, han som besjöng den olyckliga kärleken i lyckade strofer: formen skall profilera innehållet genom att bilda kontrast.

Malte Persson blev inte ensam om sonetten i år. Samtidigt utkom Jonas Grens Tävlingsdräkten (Vendels förlag). Den är mindre i formatet: den omfattar bara 15 sonetter. Gren är inte lika obesvärad som Persson i sitt umgänge med sonettens stränga form men han är minst lika formellt anspråksfull i och med att dessa sonetter bildar en krans. Och just som i Inger Christensens Sommerfugledalen vandrar Grens sonettkrans från det individuella till det allmänna. Den konkreta utgångspunkten är att jaget befinner sig i en vallabod i färd med att valla sina tävlingsskidor. Proceduren beskrivs med kärleksfull omsorg: ”Belagsstrukturen mättas till sin rot. / Till slut är ytan vattentät som skinn.” Samtidigt kräver vallningen lika mycket tålamod som att hugga ”de dödas sarkofager”. Samtidigt upptäcker jaget en ”inre krater, mörk och vid / som bara tron på seger kunde fylla” – under vallningens gång vidgas perspektiven, far och mor och morfar dyker upp, jaget ser sig ”försvinna ner i kratern” som en i raden. Vallningen får honom att inse att ”inget är beständigt”, att därutanför ”finns det ingenting” – utom den tävling och det liv där ”allt beror på glidet”. Innan den sammanfattande femtonde sonetten, ”kronan”, kulminerar både vallning och funderingar i den fjortonde, där jaget minns de gånger kroppen svarade och ”tävlingsdräkten var så jävla fin” – men också när kroppen ”kändes stum” och dräkten blev ”en obehaglig del av jaget”.  Det överraskande resultatet blir ett citat i form av en uppmaning som jaget riktar till sig själv: ”Tag och skriv”. Ekelöfs paroll får därmed vallningen att framstå som en allegori över skrivandet likaväl som livet.

I likhet med Inger Christensens Sommerfugledalen bildar Grens Tävlingsdräkten ett ekosystem där allt hänger samman. Båda utgår från jagets aktivitet, båda kommer fram till att jaget bara är en liten del av det hela, att – med fraser som jag plockar från Gren – ”ingenting är beständigt” och att tillvaron siktar till död: ”Förvandlingen till mull”. Gren koncentrerar här den ekologiskt-lyriska filosofi han har presenterat tidigare, främst i den stora samllingen Antropocen (2016), där han i fritt varierad vers utvecklar tanken på människans makt över jorden – och hennes vanmakt.

Malte Perssons 66 sonetter är inte mindre misantropiska än Grens, snarare tvärtom, men de bildar ändå en kontrast till den ”undergång” de behandlar: medan världen går under står sonetten och dikten stark. Man kanske kan uppfatta denna skillnad mellan Persson och Gren som skillnaden mellan sonetten i sin enskildhet och sonetten bunden till krans.

Den enskilda sonetten kan kommentera världen och profilera sig med eller mot världen. Sonettkransen bildar en egen värld, den illustrerar snarare än kommenterar genom att bilda en miniatyr av allas vår värld. Litteratur som dikt kan göra bådadera: profilera sig mot en värld, kommentera en värld, men också dra in oss i en värld. Malte Persson reser dikten mot världen; Jonas Gren skriver fram en mikrokosm av världen. Den svenska lyriken har med dessa samlingar berikats med båda varianter i koncentrerad sonett-form.