SORG. “Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen”, skriver Freke Räihä.
Fågeltanken av Sinéad Obrey
Förlaget (2017)
Spåret av flykt betyder ”lev”. För att leva, för att verkligen leva, måste rädslan att möta det okända mötas, flys från. Jag tänker att vi måste inta förlusten, rädslan för den; Obrey säger ”men dina ord sjöng / och åh, hur vackert de sjöng”.
Kan vi sörja den enskilda koltrastens död? Den enstaka. Fågeldöden? Kan vi sörja alla fåglar som dör när vi avundas dess flykt? Förtjänar inte vi också att bara dö? Fågeltanken är en text om förlust där kroppen är ett timglas – genom oss rinner sanden, öknen, torkan. I förlusten kan inget växa som inte är en hägring.
Förlusten är så komplicerad att den blir enkel. Vi tittar på himlen – den är utskuren, menar Obrey – den är främmande. Ingenting går att förklara. Och för smärtan har vi bara ord.
Kan en mor dö från sitt barn utan att ta sitt barn med sig? Kan barn gå från sin mor utan att dra henne med sig? Hur sörjer vi? ”Det första ett barn ska göra / när det föds / är att skrika”, säger Obrey. Är livet detta ständiga skrik, ibland tystat av relationen till överjaget – till samhällets förväntningar på sans och produktivitet?
Det vassa och smälta, renade, vi trycker i oss, förvandlas till våra syskons fläsk – kokt och mört, ungt, på våra tallrikar. Det tas ut ur oss när vi letar efter vad vi verkligen känner. Vad känner vi? Köttet. Det till glaskross antropomorfa köttet. Våren doftar ändå inget när vi lämnat den bakom oss.
Varför är vi så maktlösa? Varför kan våra händer inte skydda oss? ”Du vet att du ser det du betalat för”, säger Obrey. Det handlar om att äga. Kanske att äga tolkningsföreträdet till ens berättelse? Den Obrey vänder sig till fruktar den som måste äga för att förstå. Och ändå vårt språk som segel över denna fruktan som är hav. Hav som något annat. Vi lämnar ett litet spår, ett förgängligt avtryck som snabbt multnar – snabbt i vinden. Allt lyfter.
Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen. Den sorg som det rådande åstadkommer. Men det är min sorg, men med andra ord. Sorgen styr, den saknar kontroll, men – ”spegeln har ingen mun / och kan aldrig ljuga”. Det rinner mycket blod under broarna. Och hoppet är lätt som en fjäder, medan plikten är tung som ett arv. Ett arv som ingen tvål i världen kan skölja bort. Inte ens om vi äter den.
Medvetandets fåror
är sprickor i himlen
och genom dem ser jag gud
En tröst. Som skörlevnad är tröst. Som allt som fyller hål efter förlust. Men ändå, livet och de val vi gör i det ”leder alltid ändå till döden”, till det ”svarta intet”. Så många, för många är förlorade till flykten. Fjädrar dansar deras gravar. Dansar över. Är det minnen Obrey skriver fram? Är det ett slott omkretsat av koltrastar, av kontraster? Vad förlöser? Är det skrattet? När kroppen bräddats nog? När vi står mellan att fly eller att bygga slott i fästning? Är det möjligt att välja?
”Vi är inte de enda fångade inuti konst”, säger Obrey. Som ett kärleksfullt spel med allt som skapats innan denna korta, korta, dikt. Ingen versal i originalet. Ingen punkt. Utsagan medges som en lösryckthet, en parentes. Jag sitter i tågmörkret. Vi längtar efter det som förgör oss. Tomheten, att fyllas. Allt mellan, allt mellanrum, allt kött, vars ”enda rättighet är att dö”. Vi är fyllda av skammen över att leva, men det är ett liv där beröring är den enda tillhörigheten. Och vi måste nå fram till varandra.
info@opulens.se
